 
|
|||||||||||||
|
Ledare Är det universiteten eller Finland som krisar?Universitetens vardag har präglats av misstro, missmod och obekväm sanning. Stunder av misstro upplevde vi i våras, då regeringens tre ”ess” trädde fram i offentligheten och flabbande varvade sina klumpiga vitsar med åtgärder som skulle riktas mot universiteten. Jag minns hur jag hörde detta medan jag stod med telefonen mot örat och tittade ner på studenterna och lärarna på ljusgården. Jag kunde inte tro mina öron och sade spontant att det här måste vi reagera på. Jag tänkte inte så mycket på mig själv som på alla de kolleger som gett mig fullmakt att agera. Hur kunde de förolämpas så här? Hur kunde man i offentligheten ifrågasätta deras arbete och engagemang? Misstro är ordet som bäst beskriver min dåvarande känsla. Till en början gick sanningen inte helt upp utan det rådde en viss optimism på universiteten. Före valet hade ju ordförandena för regeringspartierna gett löften om att utbildningen inte skulle drabbas av nedskärningar. Säkert trodde många så innan planerna offentliggjordes i sin helhet. Budgetsiffrorna talar sitt tydliga språk. Universitetens finansiering blev utsatt för oerhört stora nedskärningar. Universitetsanställda drabbades av missmod. Det rådde också en viss förvirring på universiteten. Politikernas syn på forskning och utbildning verkade minst sagt konstig. Universitetens budgetfinansiering liksom den via Tekes kanaliserade konkurrensutsatta finansieringen för f&u&i-verksamhet sågs endast som en utgiftspost. En syn på finansieringen av forskning och utbildning som en investering i framtiden fann ingen genklang hos regeringen, som inte heller har kommit med någon konkret forskningsbaserad linjedragning. Vi befann oss i en ny och främmande situation. Många undrade vart alla visioner av Finland som en nation med världens bästa kunnande tagit vägen. Vart försvann tron på investeringar i forskning och utbildning? En jämförelsepunkt i närhistorien finner vi i finanskrisen i början av 1990-talet. Då valde staten en stark satsning på forskning, och en stor del av tilläggsfinansieringen kanaliserades via Tekes. Mitt under djupaste finanskris valde man att öka Tekesfinansieringen t.o.m. med en tredjedel. År 1993 fattade Tekes ett rekordantal nya finansieringsbeslut, hela 1908 stycken, vilket var sjuhundra mer än året innan (Tekes 25 år). Förutom konkret stimulering för ett flertal målinriktade företag innebar detta även en stark samhällelig signal: bättre tider hägrade, och man litade på det. På 1990-talet fortsatte man att investera i forskning. År 1997 genomfördes en exceptionellt stor nivåhöjning: realvärdet på statlig forskningsfinansiering steg rentav med 23 % från året innan. Huvuddelen av ökningen styrdes via Tekes. Dessa tider är förbi, liksom även den ekonomiska tillväxt som vid samma tidpunkt hade fått sin början och som ledde teknologiföretagen med Nokia i spetsen till toppnivå. Nu är det dags för den obekväma sanningen. Finlands regering har beslutat att svara på tidens utmaningar med mastodontiska nedskärningar i såväl universitetens direkta budgetfinansiering som den via Tekes kanaliserade konkurrensutsatta finansieringen. Beslutsfattarna har tappat tron på kunnande. Kvar har vi samarbetsförhandlingarna vilkas storlek och omfattning inte längre har varit någon överraskning. I huvudstadsregionen är målet för Helsingfors universitet och Aalto en minskning av sammanlagt över 1500 personer. Överallt i Finland finns det planer på relativt sett motsvarande nedskärningar. Även vid de universitet för vilka en samarbetsprocess inte är aktuell i år kommer budgeteringen att möta stora utmaningar i fortsättningen. Den obekväma sanningen övergår så småningom i en förtvivlad kamp om överlevnad. Kaarle Hämeri
|
||||||||||||
