Kvinnor i akademin

Naturligtvis hade allt varit annorlunda, om jag inom Akademien själv hade emottagits med öppna armar eller åtminstone med falsk artighet, som hade kunnat giva mig en viss illusion. Men jag emottogs inte alls. –– Ingen tog någon som helst notis om mig.”

Så skriver Finlands första kvinnliga professor Alma Söderhjelm som blev professor i allmän historia vid Åbo Akademi år 1927. Vad skulle Alma nu säga om kvinnornas ställning vid universiteten?

fjol utgjorde kvinnorna 54 % av alla studerande vid universiteten i Finland. Av de nya var deras andel 56 %. Över hälften av dem som avlagt doktorsexamen har varit kvinnor ända sedan 2007 (t.ex. 53 % år 2010). Av alla universitetsexamina avlägger kvinnorna 60 %.

Medan en kvinna avancerar i sin akademiska karriär ser hon dock hur medsystrarna blir färre. Av professorerna är bara 25% kvinnor. Visst är det mer än i många andra länder. Och visst har andelen kvinnor så småningom ökat i professorskåren: för tjugo år sedan var de 16% och för tio år sedan 21 %.

Utvecklingen verkar ändå långsam. Eller har den rentav stannat? Av Professorsförbundets medlemmar som är yngre är 40 år är bara 19% kvinnor.

Det finns dock stora skillnader i antalet kvinnliga professorer mellan olika vetenskapsgrenar. Mest kvinnor finns det i de humanistiska vetenskaperna samt i agrar- och forstvetenskaperna (i båda 39 %), minst inom teknik (8 %) och naturvetenskaper (13 %). En närmare betraktelse av den akademiska karriärutvecklingen t.ex. i medicin och hälsovetenskaper avslöjar att kvinnorna är fler än männen bland både doktorander och forskardoktorer. Också av universitetsforskare och kliniska lärare är ca 60 % kvinnor. Men därefter gäller det att bryta glastaket.

Under tidernas lopp har man angett flera orsaker till kvinnornas långsamma avancemang i sin akademiska karriär. Ofta skyller man på historiska orsaker och samhällets stela yrkesstrukturer. Som universitetets interna orsaker har man angett otillräckligt stöd från handledarna och männens inbördes nätverk. Gällande familjelivet skyller man på ojämn fördelning av hushållsarbetet och vårduppgifterna. Kvinnorna själva har klandrats för att sakna självförtroende och hålla sig utanför den akademiska konkurrensen.

Det kan också förekomma obetänksamhet. Detta torde vara orsaken när man på en institution får höra att det till ett projekt eller en professur behövs ”en toppentyp”, ”en kunnig grabb” eller ”en kompetent vetenskapsman”. Språkbruket upprätthåller de sociala strukturerna: med orden typ, grabb och man syftar man vanligen inte på kvinnor.

Den nya universitetslagen möjliggjorde flera sätt att rekrytera personal. Kallelseförfarandet har konstaterats ha förbigått kvinnor då man utnämnde professorer på 1990-talet. Nu inför universiteten sk. tenure tracks. Ger detta en möjlighet för flera kvinnor att bli professorer? Och ställer det starka kravet på en utlandsvistelse efter disputationen kanske män och kvinnor i en olikvärdig position?

Också avlöningen är en jämställdhetsfråga. Vid universiteten i Finland har de manliga professorerna högre lön än de kvinnliga. År 2011 var skillnaden störst vid Hanken, där de manliga professorerna fick rentav 593 euro mer per månad än de kvinnliga. Vid Åbo Akademi var skillnaden över 440 euro. Vid nästan varje universitet klarar sig kvinnorna sämre än männen vid bedömningen av både arbetets svårighetsgrad och den personliga prestationen. Gör de alltså ett anspråkslösare arbete med sämre resultat än männen?

Maarit Valo
ordförande,
Professorsförbundet

• Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 5