Ökad autonomi - fars ellet sant?

När universitetsreformen debatterades var ett argument i debatten att universiteten skulle få större autonomi. Argumentet ifrågasattes redan då, men jag tänkte i den här kolumnen granska hur det egentligen blev med den utlovade utökade autonomin.

Det är möjligt att man på ministeriehåll upplever att universiteten fick en ökad autonomi. Då måste begreppet universitet definieras noggrannare. Om man sätter likhetstecken mellan universitet och rektor kan det kanske stämma. Ifall man inkluderar den forskande och undervisande personalen stämmer det inte alls. Det gamla universitetet hade ett starkt kollegialt styre, där olika personalrepresentanter hade både insyn i och inflytande över många olika frågor. Det har man inte längre, utan universiteten är toppstyrda. Det här är bekymmersamt, eftersom kunskapsorganisationer inte borde ledas på det sättet.

Personalorganisationernas inflytande har blivit begränsat. Som exempel kan nämnas att rektorn på Hanken inte har haft ett enda officiellt möte med huvudförtroendemännen eller personalorganisationernas representanter. På andra universitet lär sådan kontakt förekomma i någon mån. I mina ögon kan det här omöjligt tolkas som ökad autonomi. Ifall rektorerna styr och ställer utan kollegialt stöd finns det mera likheter med oligarki än med autonomi.

I vår blir det igen aktuellt för universitetskollegierna att bevilja ansvarsfrihet för styrelserna. Vi börjar se resultat av deras styrelsearbete. Dels blir det dags att utvärdera om de externa medlemmarna – i många fall framgångsrika personer i samhället – kunnat uppfylla de förväntningar som ställts på dem. Dels gäller samma sak även de interna medlemmarna. Jag antar att kollegierna inte vågar hoppa på de externa tunga namnen. Istället kommer man att gå åt de interna styrelsemedlemmarna. Trots personalens protester blev de interna medlemmarna få till antalet. Därför är det många som känt sig förbigångna, andra som upplevt att inflytandet inte mera finns. De här personerna frågar sig nog var autonomin finns och vem som brukar den.

Det är inte enbart förvaltningskulturen som förändrats. Även forskningen styrs med allt hårdare hand. Resultat krävs i form av publikationer — rankande A-journaler väger allt mera. Likaså betyder ackrediteringar och rankinglistor mera än tidigare. Här finns en stor risk inbyggd för inskränkning i forskningsfriheten. För att komma in på dessa listor bör man publicera i en viss typs journaler, vilka är begränsade till antalet. Det kräver en viss typs forskning inklusive metodologiska restriktioner (läs mainstream).

Att inte kunna publicera i de mest ändamålsenliga utan i de högst rankade journalerna är inte en bra utveckling. Det här anser jag vara en betydande inskränkning i forskningsfriheten. Innovation — det kan vi glömma helt och hållet. Om forskare blir tvungna att publicera i journaler inom mainstream stöder det inte heller en stark profilering av universiteten. Det här andas nog ingen autonomi, utan mycket stark styrning.

Vad kan man dra för slutsats av detta? Toppstyrda universitet, begränsat kollegialt inflytande, få representanter i de beslutande organen och kanske det allra värsta — mindre forskningsfrihet p.g.a. ambitionen att noteras på rankinglistor. Tyvärr har autonomin inte ökat.

PS. Efter att den här kolumnen lämnades in för tryck har rektor kallat till möte torsdagen den 19 april 2012.

Åke Finne
Skribenten är agronom, ekonomie doktor och lektor i marknadsföring vid Hanken

• Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 47