ACATIIMI 7/12 tulosta | sulje ikkuna

Ackrediteringar kör över kollektivavtal?

Kampen om pengar universiteten emellan har hårdnat avsevärt. Alla medel måste tas i bruk för att säkra ekonomin. Många universitet har gått in för ackrediteringar och liknande utvärderingar. Det här är en process som kan få personalkonsekvenser. Den som kan bidra till att ett universitet får sin stämpel är guld värd — andra har inget att hämta.

Målsättningen till exempel på Hanken är att bli ett trippelackrediterat universitet. Det här är fint. På riktigt! Om man är liten måste man kunna visa att man är så in i vassens bra. Det har till exempel betydande impact på resultatförhandlingarna med ministeriet. Det kan vara bra rent ekonomiskt. För tillfället är en AACSB-ackreditering på gång.

Däremot är det inte bra för alla anställda. Du blir utvärderad enligt vissa kriterier, som till vissa delar tar upp liknande meriter som i lönesystemet. I en AACSB-process bestäms dessa kriterier utgående från universitetets vision och mission. På Hanken står det i dessa dokument att vi är forskningsinriktade — alltså betonas även kriterierna om forskning mycket stark då personalen blir utvärderad i denna process.

Man poängsätter och delar in personer i två kategorier AQ (academically qualified) och PQ (professionally qualified). Förenklat leder publikationer i högt rankade (!!) vetenskapliga journaler till AQ och undervisningsmeriter till PQ.

Här börjar problemen hopa sig. I vårt gällande kollektivavtal (läs lönesystem) finns visserligen kriterier som betonar forskning. Problem nummer 1 är att kriterierna i lönesystemet är mångsidigare. Du kan ha många meriter som borde leda till högre prestation och högre kravnivå enligt lönesystemet, men ackrediteringen noterar inte dessa meriter. Du är alltså inte värdefull i den ackrediteringsprocessen — för ditt universitet. Att vara värdefull i lönesystemet är ju mera en individuell fråga. Kollektivavtal och lönesystemets kriterier marginaliseras och ackrediteringsmeriter tar över.

Problem nummer 2 är att vårt lönesystem, personalplaner och dylikt även delar in personalen i undervisningsbetonade och forskningsbetonade uppgifter.

För att uppfylla AACSB-kriterier borde en institution helst inte ha personer alls om de inte fyller AQ-kriterier. De som undervisar mycket blir en last för institutionen. Det här kommer [högst antagligt] att synas i den personliga lönesättningen.

De kriterier som fyller AQ rankas högt och de som fyller PQ kan i värsta fall få sänkt lön — inte på grund av kollektivavtalet utan ackrediteringskriterierna. Här är jag personligen rädd för lönediskriminering. Vem tror du, bästa läsare, att kommer i förtur då kravnivåer justeras och prestationstillägg delas ut — en AQ eller PQ?

Problem nummer 3 gäller hur man kommer fram till dessa kriterier. I kollektivavtal kommer vi, arbetsgivare och –tagare överens om kriterierna. Det kan vara svårt att komma överens vid förhandlingsbordet, men till sist har vi ett förhandlingsresultat. Vi kan till och med vara överens om att lönesystemet inte är bra, men vi måste leva med det. Däremot har facket inte alls fått förhandla om de kriterier som tillämpas i samband ackrediteringen, utan de ges av en internationell institution som finns i Florida i USA och som beviljar ackrediteringen. Det här känns inte bra. Det är ingen idé att EK och Juko förhandlar om kriterier som ska vara meriterade då krav- och prestationsbedömningar görs, om enskilda universitet utan några förhandlingar alls kan lista egna meritlistor, som kör över våra avtal. EK har som uppgift att övervaka att våra gemensamma avtal efterföljs. Jag hoppas de gör det. Annars minskar deras trovärdighet vid förhandlingsbordet. Detta i sin tur kan riskera den förhandlings- och avtalspraxis vi har.

Åke Finne
skribenten är agronom, ekonomie doktor och lektor i marknadsföring vid hanken

  • Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 16

ACATIIMI 7/12 tulosta | sulje ikkuna