Ackrediteringar kör över kollektivavtal?
Kampen om pengar universiteten
emellan har hårdnat avsevärt. Alla
medel måste tas i bruk för att säkra
ekonomin. Många universitet har
gått in för ackrediteringar och liknande
utvärderingar. Det här är en process som
kan få personalkonsekvenser. Den som kan bidra
till att ett universitet får sin stämpel är guld värd —
andra har inget att hämta.
Målsättningen till exempel på Hanken är att bli
ett trippelackrediterat universitet. Det här är fint.
På riktigt! Om man är liten måste man kunna visa
att man är så in i vassens bra. Det har till exempel
betydande impact på resultatförhandlingarna med
ministeriet. Det kan vara bra rent ekonomiskt. För
tillfället är en AACSB-ackreditering på gång.
Däremot är det inte bra för alla anställda. Du blir utvärderad
enligt vissa kriterier, som till vissa delar
tar upp liknande meriter som i lönesystemet. I en
AACSB-process bestäms dessa kriterier utgående
från universitetets vision och mission. På Hanken
står det i dessa dokument att vi är forskningsinriktade
— alltså betonas även kriterierna om
forskning mycket stark då personalen blir utvärderad
i denna process.
Man poängsätter och delar in personer i två
kategorier AQ (academically qualified) och PQ
(professionally qualified). Förenklat leder publikationer
i högt rankade (!!) vetenskapliga journaler
till AQ och undervisningsmeriter till PQ.
Här börjar problemen hopa sig. I vårt gällande
kollektivavtal (läs lönesystem) finns visserligen
kriterier som betonar forskning. Problem nummer 1 är att kriterierna i lönesystemet är mångsidigare.
Du kan ha många meriter som borde leda till
högre prestation och högre kravnivå enligt lönesystemet,
men ackrediteringen noterar inte dessa
meriter. Du är alltså inte värdefull i den ackrediteringsprocessen
— för ditt universitet. Att vara
värdefull i lönesystemet är ju mera en individuell
fråga. Kollektivavtal och lönesystemets kriterier
marginaliseras och ackrediteringsmeriter tar över.
Problem nummer 2 är att vårt lönesystem, personalplaner
och dylikt även delar in personalen i
undervisningsbetonade och forskningsbetonade
uppgifter.
För att uppfylla AACSB-kriterier borde en institution
helst inte ha personer alls om de inte fyller
AQ-kriterier. De som undervisar mycket blir en
last för institutionen. Det här kommer [högst antagligt]
att synas i den personliga lönesättningen.
De kriterier som fyller AQ rankas högt och de
som fyller PQ kan i värsta fall få sänkt lön — inte
på grund av kollektivavtalet utan ackrediteringskriterierna.
Här är jag personligen rädd för
lönediskriminering. Vem tror du, bästa läsare, att kommer i förtur då kravnivåer justeras och prestationstillägg
delas ut — en AQ eller PQ?
Problem nummer 3 gäller hur man kommer fram till
dessa kriterier. I kollektivavtal kommer vi, arbetsgivare
och –tagare överens om kriterierna. Det
kan vara svårt att komma överens vid förhandlingsbordet,
men till sist har vi ett förhandlingsresultat.
Vi kan till och med vara överens om att
lönesystemet inte är bra, men vi måste leva med
det. Däremot har facket inte alls fått förhandla om
de kriterier som tillämpas i samband ackrediteringen,
utan de ges av en internationell institution
som finns i Florida i USA och som beviljar ackrediteringen.
Det här känns inte bra. Det är ingen idé
att EK och Juko förhandlar om kriterier som ska
vara meriterade då krav- och prestationsbedömningar
görs, om enskilda universitet utan några
förhandlingar alls kan lista egna meritlistor, som
kör över våra avtal. EK har som uppgift att övervaka
att våra gemensamma avtal efterföljs. Jag hoppas
de gör det. Annars minskar deras trovärdighet
vid förhandlingsbordet. Detta i sin tur kan riskera
den förhandlings- och avtalspraxis vi har.
Åke Finne
skribenten är agronom,
ekonomie doktor och
lektor i marknadsföring
vid hanken
- Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 16
|