Pensionär av fri vilja eller av tvång?
Vår regering har som mål att förlänga karriärerna. Arbetsmarknadsorganisationerna
planerar förändringar
i pensionssystemet och funderar på hur finländarnas
genomsnittliga pensionsålder kunde höjas. Lösningarna
torde publiceras i höst.
Enligt utredningarna är allt fler finländare beredda att skjuta upp
sin pensionering. I synnerhet personer med akademisk utbildning vill
fortsätta sin karriär, bara man kommer överens om villkoren. Arbetslivets
regler och jobbkulturen bör stödja även de äldre anställdas trivsel.
Dessutom bör vi akademiskt utbildade via pensionssystemet få kompensation
för det att vi börjat tjäna in vår pension senare än de med
kortare utbildning.
Experterna vid universitet och forskningsanstalter blir rätt ofta
pensionerade i en rätt hög ålder. Av de professorer som deltog i enkäten
”Professorns arbete 2014” ville 35 % bli pensionerade som 65-åriga
och 22 % något senare, i 68-årsåldern. 7 % ansåg 69 eller senare vara
en lämplig ålder för pensioneringen. En så sen pensionering som möjligt
ansågs dock förutsätta tryggade forskningsmöjligheter och akademisk
frihet samt en ökning i andelen assisterande personal.
Professorernas önskemål är att sköta några viktiga arbetsuppgifter
även sedan de gått i pension. Som emeritus/emerita tänkte sig 82 %
av dem som svarat kunna fortsätta. I vilken annan yrkeskår är engagemanget
så här starkt?
På sistone har man vid några universitet övertalat, uppmanat eller
rentav tvingat anställda att gå i pension när den personliga pensionsåldern
blivit uppnådd. Vid några andra har de anställda fått förfrågningar
om pensionsplanerna i ett väldigt tidigt skede. Dock har varje universitetsanställd
rätt att själv bestämma tidpunkten för sin pensionering
mellan 63 och 68 år fyllda. Trots den personliga pensionsåldern har var
och en rätt att jobba ända tills hen är 68. Dessutom kan arbetsgivaren
tillsammans med arbetstagaren komma överens om att denna jobbar
på heltid även efter att ha fyllt 68 år. Denna möjlighet har dock inte
utnyttjats nämnvärt vid universiteten.
Vid universiteten och forskningsanstalterna har detta år tyvärr
präglats av uppsägningar och samarbetsförhandlingar. Även anställda
som varit nära pensionsåldern har blivit uppsagda eller tvingats jobba
på deltid framöver. Åldern kan dock aldrig vara orsaken till uppsägning,
vare sig det är fråga om ungdom eller ålderdom. I samband med samarbetsförhandlingarna har det också
förekommit att anställda som alternativ
till uppsägning erbjudits pensionering
genast när den personliga pensionsåldern
blivit uppnådd. Om du inte går
i pension ska du bli uppsagd. Och då
de ofullbordade forskningsprojekten
ändå behöver någon som slutför dem,
har man som lösning börjat erbjuda ett
emeritus/emerita-avtal. Efter att ha
undertecknat det kan vederbörande
fortsätta jobba gratis, hen är ju pensionär!
Vi efterlyser inte den amerikanska
modellen enligt vilken universitetsprofessorerna
inte har någon pensionsålder
alls. Visst är det bra att det finns någon
allmän pensionsålder. Under de kommande
åren torde man dock diskutera
huruvida de universitetsanställda är
villiga att höja avgångsåldern, alltså den
ålder till vilken vi är berättigade att fortsätta
jobba. Det som efterlyses är flexibilitet
i den högsta möjliga avgångsåldern,
så att universitetsanställda som här i
Finland gjort en utmärkt arbetsinsats
och fortfarande vill och kan jobba inte
behöver söka sig till andra länder för att
kunna fortsätta sin karriär.
Professorsförbundet genomförde
enkäten professorns arbete 2014 i april;
svarsprocenten var 48. mer om resultaten
i nästa acatiimi samt i förbundets
medlemsbrev. meningen är också att
dryfta professorernas karriärer mera
detaljerat på basis av finlands akademis
utredning vetenskapens läge.
Maarit Valo
ordförande, Professorsförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 5
|