Forskare, penninganskaffare och lärare
Så fick vi 1 507 nya studieplatser till universiteten,
trots att vi inte ansökte om dem.
Enligt UKM är syftet med fler studieplatser
och förnyat studenturval att underlätta
inledandet av högskolestudier samt därigenom
förlänga karriärerna och minska antalet mellanår.
Syftet är alldeles utmärkt, då det finska utbildningssystemet
under de senaste tjugo åren snarast
liknat en sömngångare: gymnasierna dimitterar årligen
fler studenter än det finns lediga studieplatser.
Har vi råd med att upprepade gånger lämna ungdomar
utan studieplats? Visst ska vi få bort de påtvingade
mellanåren, men ingen har gjort någonting
åt själva olikheten.
Nu finns någonting på gång, men man blir nog betänksam
av vad undervisningsminister Krista Kiuru sade i
en intervju i Yles nyhetssändning 17.5.2014: ”Universiteten
fick redogöra för studieområden där de kunde
ge utbildning inom den knappa tidsramen och på så
sätt delta i talkot.” I samma andetag talade hon om
pengar som regeringen skulle bevilja universiteten
och yrkeshögskolorna för ändamålet. Talkot? I ett
talko är det inte fråga om penninglön utan om mat
och dryck.
Enligt den nuvarande finansieringsmodellen
skulle universiteten få kompensation för dessa extra
studieplatser först när studenterna skulle utexamineras.
När de nya studieplatserna väl har riktats
till vissa institutioner och studieämnen kan dessa
eventuellt vara tvungna att undervisa nykomlingarna
utan extra resurser. Universitetsväsendets profil
borde genast höjas genom att förbättra relationen
studenter/lärare. I dag tål relationen ingen internationell
jämförelse, trots att kalkylmodellen även
inkluderar forskarna.
Enligt lagen ska universiteten bl.a. ge forskningsbaserad
högsta undervisning. Idealet är en traditionell
forskare som publicerar och rapporterar och vid behov även populariserar sin forskning så att även
gumman i stugan förstår vad som avses med kollagen
och karcinogen, exegetik och ekologisk nisch.
En dylik aktör motsvarar dock inte längre verkligheten.
Få har tid och möjlighet att göra allt detta
och därutöver ge ”högsta undervisning” samt ansöka
om pengar för nya forskningsprojekt som kräver
mycket tid redan i planeringsstadiet. Forskarens kalender
och dagordning regleras av olika tidsgränser,
såsom ansökningstiden för Akademins och stiftelsernas
stipendier eller i vissa fall även för lediga vakanser.
Vem kan under dessa omständigheter ge s.k.
högsta undervisning då forskarna i allt högre grad
blivit penningansökare? Få är de som hinner förbereda
sin undervisning ordentligt på så sätt att de egna
forskningsrönen skulle bli tydligt presenterade och
uppmuntra studenterna att välja just detta område.
I rekryteringen beaktas allt oftare det hur mycket
pengar den sökande lyckats anskaffa i sin tidigare
verksamhet. Om finansieringskulturen hittills har
liknat sport eller lottospel börjar den nu påminna om
Hollywoodavtal: den sökandes värde motsvarar det
som hens senaste film inbringat.
De som konkurrerar om arbetsplatserna på tredje nivån
hinner fylla femtio eller t.o.m. sextio medan de jobbar
med kanske bara ettåriga arbetsavtal. Några har
varit tvungna att ansöka om sitt jobb sex gånger på
lika många år. Naturligtvis borde man även vara glad
över en kortvarig anställning, men samtidigt innebär
det att man knappast kan vänta sig något bättre, och
att få behålla det man har kräver oskäligt mycket
krafter. En sådan karriär kan också brytas när som
helst.
Vid universiteten krävs stabilitet och frihet. Det
skulle inte skada med litet pengar heller.
Tapani Kaakkuriniemi
ordförande, Forskarförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 5
|