Forskare, penninganskaffare och lärare

Så fick vi 1 507 nya studieplatser till universiteten, trots att vi inte ansökte om dem. Enligt UKM är syftet med fler studieplatser och förnyat studenturval att underlätta inledandet av högskolestudier samt därigenom förlänga karriärerna och minska antalet mellanår.

Syftet är alldeles utmärkt, då det finska utbildningssystemet under de senaste tjugo åren snarast liknat en sömngångare: gymnasierna dimitterar årligen fler studenter än det finns lediga studieplatser. Har vi råd med att upprepade gånger lämna ungdomar utan studieplats? Visst ska vi få bort de påtvingade mellanåren, men ingen har gjort någonting åt själva olikheten.

Nu finns någonting på gång, men man blir nog betänksam av vad undervisningsminister Krista Kiuru sade i en intervju i Yles nyhetssändning 17.5.2014: ”Universiteten fick redogöra för studieområden där de kunde ge utbildning inom den knappa tidsramen och på så sätt delta i talkot.” I samma andetag talade hon om pengar som regeringen skulle bevilja universiteten och yrkeshögskolorna för ändamålet. Talkot? I ett talko är det inte fråga om penninglön utan om mat och dryck.

Enligt den nuvarande finansieringsmodellen skulle universiteten få kompensation för dessa extra studieplatser först när studenterna skulle utexamineras. När de nya studieplatserna väl har riktats till vissa institutioner och studieämnen kan dessa eventuellt vara tvungna att undervisa nykomlingarna utan extra resurser. Universitetsväsendets profil borde genast höjas genom att förbättra relationen studenter/lärare. I dag tål relationen ingen internationell jämförelse, trots att kalkylmodellen även inkluderar forskarna.

Enligt lagen ska universiteten bl.a. ge forskningsbaserad högsta undervisning. Idealet är en traditionell forskare som publicerar och rapporterar och vid behov även populariserar sin forskning så att även gumman i stugan förstår vad som avses med kollagen och karcinogen, exegetik och ekologisk nisch.

En dylik aktör motsvarar dock inte längre verkligheten. Få har tid och möjlighet att göra allt detta och därutöver ge ”högsta undervisning” samt ansöka om pengar för nya forskningsprojekt som kräver mycket tid redan i planeringsstadiet. Forskarens kalender och dagordning regleras av olika tidsgränser, såsom ansökningstiden för Akademins och stiftelsernas stipendier eller i vissa fall även för lediga vakanser.

Vem kan under dessa omständigheter ge s.k. högsta undervisning då forskarna i allt högre grad blivit penningansökare? Få är de som hinner förbereda sin undervisning ordentligt på så sätt att de egna forskningsrönen skulle bli tydligt presenterade och uppmuntra studenterna att välja just detta område. I rekryteringen beaktas allt oftare det hur mycket pengar den sökande lyckats anskaffa i sin tidigare verksamhet. Om finansieringskulturen hittills har liknat sport eller lottospel börjar den nu påminna om Hollywoodavtal: den sökandes värde motsvarar det som hens senaste film inbringat.

De som konkurrerar om arbetsplatserna på tredje nivån hinner fylla femtio eller t.o.m. sextio medan de jobbar med kanske bara ettåriga arbetsavtal. Några har varit tvungna att ansöka om sitt jobb sex gånger på lika många år. Naturligtvis borde man även vara glad över en kortvarig anställning, men samtidigt innebär det att man knappast kan vänta sig något bättre, och att få behålla det man har kräver oskäligt mycket krafter. En sådan karriär kan också brytas när som helst.

Vid universiteten krävs stabilitet och frihet. Det skulle inte skada med litet pengar heller.

Tapani Kaakkuriniemi
ordförande, Forskarförbundet

• Painetussa lehdessä sivu 5