5/12

  • pääsivu
  • sisällys
  • Tapani Kaakkuriniemi
    ordförande,
    Forskarförbundet

     

    Internationalisering – ett problem

    Internationalisering är på mode vid universiteten. Modet dikteras av ministeriet. Åtminstone i universitetens strategier och visioner florerar begreppet ohämmat.

    Den finska akademiska världen är inte redo för internationalisering. Men det är inte fråga om intolerans mot dem som talar främmande språk eller respresenterar främmande kulturer. Inte heller vill vi stänga portarna för utländska utbytesstudenter.

    Om internationalisering endast innebär rekrytering av utlänningar är det ett värde i sig att välja en utlänning till ett ledigt jobb. Men inte vilken utlänning som helst. Vi har fått uppleva hur den förberedande arbetsgruppen föreslagit en finländsk kandidat men chefen med sin beslutanderätt valt en utländsk sökande med mindre meriter. Det var väl inte meningen?

    År 2009 utgav UKM Högskolornas internationaliseringsstrategi för åren 2009—2015. Det är en harmonisk text utan dissonanser. Enligt strategin ska vi ha ett genuint internationellt vetenskapssamfund som förbättrar sin kvalitet och dragningskraft samtidigt som kunnandet exporteras i allt högre grad. Så här ska vi stödja det mångkulturella och bära det globala ansvaret. Ekvationen blir då: internationell = utländsk — högklassig.

    Universitetens finansieringsmodell som UKM nyligen godkände påvisar att ministeriet attraheras av internationaliseringen. Men innebär internationalisering faktiskt bara rekrytering av utlänningar? Visst är det också detta, men därutöver mycket annat. Och det är just här den ömma punkten ligger.

    Dessutom borde vi inte prata om internationella forskare/lärare, eftersom dessa oftast har medborgarskap i ett enda land. Sinnet och nätverket kan dock vara internationellt, men samma sak gäller ju också finländarna.

    När en utlänning disputerar i Finland och börjar söka jobb här, möter han ofta svårigheter om han inte råkar representera den rätta skolan och ha en skyddspatron. Vid akademisk rekrytering konkurrerar skyddspatronerna ofta med varandra, och den starkaste kan då få sin skyddsling vald. I stället för transparens och öppenhet förekommer snarare viss inavel.

    För att garantera sin ställning ska skyddslingen helst inte söka jobb utomlands. Det lönar sig att visa nunan på institutionen eller mejla regelbundet till viktiga personer, så att dessa inte ska glömma bort sitt skötebarn.

    Ett kapitel i sig utgör de finländare med utländsk examen som återvänder till Finland och försöker få fotfäste i det akademiska samfundet här. De saknar skyddspatron. Ännu värre är det om den som studerat utomlands representerar en ny riktning och lyckas distansera institutionens ”eget” folk. Kanske blir det ingen fortsättning på arbetsavtalet eller chefen skriver inga goda rekommendationer för stipendieansökan.

    När en utlänning blir rekryterad förutsätts vanligen inga kunskaper i finska eller svenska. Den rekryterade kan då inte åläggas några förvaltningsuppgifter, om inte hela förvaltningsspråket bytts till engelska.

    Borde vi alltså nöja oss med vårt purfinska samfund? Ingalunda. Vi måste öppna fönstren mot Europa och Amerika men också t.ex. mot Asien, och samtidigt kan vi lära oss hur det mångkulturella bemöts sakligt och rekryteringarna sker öppet och hygieniskt.

    Tuula Hirvonen
    ordförande, Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL

    • Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 4