5/09

  • pääsivu
  • sisällys
  •  
     
     

    Kolumn Åke Finne

    Var doktorerna bättre förr?

    Jag har flera gånger under min karriär tvingats komma tillbaka till en fråga om kvaliteten på doktorer förr och nu. Var doktorerna verkligen bättre förr? Det är ju trevligt att frågeställare engagerar sig i det vi håller på med, men frågan har dessvärre populistiska undertoner. Kvalitet är dock en viktig komponent i den uppskattning vi alla hoppas på.

    Datorer och internet har förändrat mycket. Tidigare skrev man för hand eller på skrivmaskin. Nu går korrigeringar, tillägg och andra förändringar mycket lätt, vilket betyder att det som läggs fram idag är genomarbetat och finslipat på ett helt annat sätt. Idag finns avancerade analysprogram tillgängliga på många vanliga datorer. Redan med SPSS kan man enkelt köra en mängd kvantitativa analyser. Program för kvalitativt data, t.ex. N’Vivo, har också blivit allt vanligare. Jämfört med tiden då begränsad tid bokades på universitets centraldator, där materialet matades in över mycket långsamma modem och där resultatlistor kunde avhämtas några dagar senare, är jag inte helt övertygad om att det var bättre förr.

    Även tillgången till on-line databaser är ganska nytt. Nuförtiden printar man ut viktiga artiklar eller sparar dem på desktopen. Det har man inte alltid gjort. På den tiden man satt i bibliotek och slog upp i kataloger med abstracts var sannolikheten att en forskare missade intressant litteratur betydligt större än nu. Det är en stor skillnad i att ha tillgång till en egen uppsättning centralt material och kunna läsa i dessa artiklar om och om igen. Det här ska relateras med alternativet att bläddra i anteckningar gjorda för hand, eventuellt uppgjorda för ett bra tag sedan. Kopieringsmaskinerna blev vanliga på bibliotek under slutet av sjuttiotalet.

    Andra omständigheter har också förändrats. Nu ska man helst bli klar på ca 4 år i stället för att sakta mogna till en kvalificerad forskare. Det här backas även upp ekonomiskt. I dag finns forskarskolor som t.ex. ordnar kurser för doktorander. Det finns s.k. forskarskoleplatser, dvs. man får riktig lön för 3-4 år för att koncentrera sig på sin avhandling. Sämre? Knappast. Efter det man doktorerat finns flera postdoktjänster (överassistenturer, allt flera universitetslektorat, akademi- och Tekesprojekt mm.) och i dagens läge ska expertkonsulter gärna ha doktorerat för att beaktas som verkliga specialister. Med andra ord, den som doktorerar kanske inte tänker bli professor, utan väljer alternativa vägar. Allt detta bidrar till att allt flera personer kan tänka sig en karriär där doktorsexamen är ett naturligt steg. Betyder nya tidsramar och alternativa vägar sämre doktorer? Knappast – snarare är det innovativt.

    Ett problem är att kritikerna tänker sig att flera doktorer korrelerar negativt med kvaliteten. Kvalitetsskillnaderna kan visserligen bli mera varierande i ett stort sampel, men det korrelerar inte med kvalitetsnivån! Dock kan det i rättvisans namn konstateras att en positiv korrelation inte heller finns där – frågan, var doktorerna bättre förr, är alltså fel formulerad. Mängden argument ovan borde kunna ifrågasätta sanningshalten om kvaliteten på doktorer förr och nu. Däremot har nog kraven på vad doktorer skall kunna leverera stigit avsevärt, men det är också en helt annan fråga.

    Skribenten är agronom, ekonomie doktor och lektor i marknadsföring vid Hanken