• psivu
  • sisllys
  • Maj-Len Rönkä skriver om den aktuella svenska universitetsdebatten.

     

    "Blott Sverige svenska krusbär har"?

    Om den svenska modellen i universitetspolitiken

    Under rubriken "Universiteten _ nästa krisbransch?" skriver två forskare från Umeå i tidskriften Universitetsläraren (5/2000) om nedskärningar av anslag för grundutbildningen, studenternas höjda förväntningar på undervisningens kvalitet, ökade krav på vetenskaplig meritering samt låg lönenivå i relation till den privata sektorn, den hårda pressen som håller på att leda till att lärare och forskare vid universiteten känner att de är på väg att förlora kontrollen över sin arbetssituation.

    Låter det bekant? Finland har traditionellt tagit modeller för sin utbildningspolitik från Sverige, så också inom universitetspolitiken, och det kritiklösa kopierandet har ibland bäddat för mindre lyckade resultat. Fackförbundens uppgift är att motarbeta och rätta till eventuella misslyckanden.

    Sveriges universitetslärarförbund SULF är intressebevakare för professorerna, lektorerna och forskarna vid universiteten i Sverige. Förbundet har ca 16 800 medlemmar. Kollektivavtalen tecknas av SACO-S som består av alla SACO-förbund med statliga medlemmar. Motsvarigheten i Finland är AKAVA-OS. Universitetslärarförbunden i Finland har mycket samarbete med SULF, bl.a. inom ramen för den sedan 1986 årligen ordnade konferensen Nordiskt möte.

    Bland de större frågor som SULF för tillfället befattar sig med är den sk. befordringsreformen, post doc -tjänsterna och lönefrågorna, bl.a. begreppet livslön samt nedskärningarna och det växande behovet av externa medel för att finansiera basverksamheten.

    Befordran av lärare

    Den 1 januari 1999 godkände Sveriges riksdag, dels som ett resultat av SULFs långsiktiga fackliga och utbildningspolitiska arbete, för hela universitets- och högskolesektorn en ny tjänstestruktur med de fyra kategorierna professor, lektor, adjunkt och forskarassistent. Ett befordringssystem i syfte att främja lärarnas kompetensutveckling infördes samtidigt. Enligt det är det möjligt för en tillräckligt meriterad adjunkt att befordras till lektor och en tillräckligt meriterad lektor att befordras till professor. Systemet är i och för sig utmärkt, men reformen har inte gått fram-åt med den hastighet som SULF hade hoppats. Det har t.ex. uppstått lokala mer eller mindre lyckade tillämpningsvarianter.

    Vid Uppsala universitet har man försökt kringgå avtalet genom att upprätta ett system med två kategorier professorer, sk. "riktiga" professorer eller lärostolsprofessorer och å andra sidan befordrade professorer eller "moderna" professorer. Skillnaden är den att den senare kategorin innebär endast titel och diplom men i övrigt de gamla anställningsvillkoren som universitetslektor. De riktiga professorerna däremot har bl.a. högre lön, rätt till sabbatstermin och lägre undervisningtak.

    Tyvärr ser universiteten befordringssystemet som en extra utgiftspost, när de i stället borde uppfatta det som ett medel att rekrytera nya goda lärare och forskare.

    Vad gäller forskartjänster arbetar SULF för närvarande med att försöka kraftigt bygga ut antalet tjänster som forskarassistent. Anställningen skulle ske på viss tid, högst fem år, och därefter borde forskaren ha möjlighet att bli befordrad till universitetslektor.

    En osäker tillvaro är en krass realitet för många forskare vid de svenska universiteten, den allt hårdare konkurrensen om krympande forskningsanslag tvingar forskarna att själva skaffa externa medel för att trygga sin arbetsplats. En institutionschef uttrycker läget så: "Forskningen riskerar att bli opportunistisk och forskarna måste hela tiden ha många bollar i luften i sin jakt på pengar från olika håll". När jakten misslyckas blir forskaren uppsagd "på grund av arbetsbrist"!

    En adjunkt med doktorsexamen borde automatiskt kunna bli befordrad till universitetslektor, eftersom det vetenskapliga behörighetskravet då är uppfyllt. Pedagogisk skicklighet är ett behörighetskrav också för en adjunkt och därför behövs ingen ytterligare pedagogisk granskning, utan befordran bör beslutas direkt.

    Det är också i teorin möjligt att befordra t.ex. pedagogiskt skickliga adjunkter utan vetenskaplig lektorsbehörighet, men i praktiken sker detta ytterst sällan. De pedagogiska meriterna har samma låga status i universitetsvärlden i Sverige som i Finland.

    När Helsingfors universitet godkände modellen för sin nya tjänstestruktur skedde detta med den motiveringen att man ville skapa en reform i nordisk anda. För att detta skall kunna ske med framgång behövs nya friska pengar, annars blir reformen endast en pro forma -förbättring, i likhet med erfarenheterna från Sverige.

    Plånboksfrågor

    Lönefrågorna har en särställning i det fackliga arbetet också i Sverige. Löneutvecklingen har på sistone varit dålig på grund av att universitetens anslagssystem under många år drabbats av kraftiga reduceringar. Under den senaste avtalsrundan var det allmänna lönepåslaget ca 3%. På grund av att man vid universiteten övergått till individuell lönesättning finns det dock skillnader i lönerna, dels för samma an-ställningskategori vid olika universitet, dels för
    samma anställningskategori vid samma universitet. Några iakttagelser: de tekniska högskolorna har de bästa lönerna, Lärarhögskolan i Stockholm har sämre löner än universiteten i allmänhet, speciellt i professorslönerna är detta uppenbart, lektorerna och adjunkterna har i genomsnitt en skillnad på 20% i lönerna sinsemell, forskarassistenterna har ungefär 10% högre lön än adjunkterna, vid universiteten och högskolorna "i periferin" betalas ofta högre löner för att man skall kunna konkurrera om de kompetenta lärar- och forskarkrafterna.

    Livslönen

    Eftersom det krävs hög akademisk meritering för lärartjänster vid universiteten, grundutbildning och forskarutbildning, bör den långa och kostsamma studietiden som ger låga pensionspoäng med konsekvenser för pensioner och livslön kompenseras med en god lönenivå, anser SULF. Det kan man hålla med om. Detta är ett av universitetsvärldens särdrag, vilket skulle motivera ett speciellt löneavtal för universitetslärare, också inom AKAVA i Finland.

    Sammanfattningsvis kan konstateras att "de svenska krusbären" har en god grogrund i Finland, vad gäller idéer och tendenser i universitetspolitiken. Likheterna i förutsättningarna ger emellertid goda möjligheter till kreativt samarbete både på politisk nivå och de fackliga organisationerna emellan.

    Maj-Len Rönkä
    fil.dr, universitetslektor
    medlem i Universitetslektorernas
    förbunds styrelse