Ledare
Är det universiteten eller Finland som krisar?
Universitetens vardag har präglats av misstro, missmod
och obekväm sanning. Stunder av misstro upplevde vi
i våras, då regeringens tre ”ess” trädde fram i offentligheten
och flabbande varvade sina klumpiga vitsar
med åtgärder som skulle riktas mot universiteten. Jag
minns hur jag hörde detta medan jag stod med telefonen mot örat
och tittade ner på studenterna och lärarna på ljusgården. Jag kunde
inte tro mina öron och sade spontant att det här måste vi reagera på.
Jag tänkte inte så mycket på mig själv som på alla de kolleger som
gett mig fullmakt att agera. Hur kunde de förolämpas så här? Hur
kunde man i offentligheten ifrågasätta deras arbete och engagemang?
Misstro är ordet som bäst beskriver min dåvarande känsla.
Till en början gick sanningen inte helt upp utan det rådde en
viss optimism på universiteten. Före valet hade ju ordförandena
för regeringspartierna gett löften om att utbildningen inte skulle
drabbas av nedskärningar. Säkert trodde många så innan planerna
offentliggjordes i sin helhet. Budgetsiffrorna talar sitt tydliga språk.
Universitetens finansiering blev utsatt för oerhört stora nedskärningar.
Universitetsanställda drabbades av missmod.
Det rådde också en viss förvirring på universiteten. Politikernas
syn på forskning och utbildning verkade minst sagt konstig. Universitetens
budgetfinansiering liksom den via Tekes kanaliserade konkurrensutsatta
finansieringen för f&u&i-verksamhet sågs endast som
en utgiftspost. En syn på finansieringen av forskning och utbildning
som en investering i framtiden fann ingen genklang hos regeringen,
som inte heller har kommit med någon konkret forskningsbaserad
linjedragning. Vi befann oss i en ny och främmande situation.
Många undrade vart alla visioner av Finland som en nation med
världens bästa kunnande tagit vägen. Vart försvann tron på investeringar
i forskning och utbildning? En jämförelsepunkt i närhistorien
finner vi i finanskrisen i början av 1990-talet. Då valde staten en
stark satsning på forskning, och en stor del av tilläggsfinansieringen
kanaliserades via Tekes.
Mitt under djupaste finanskris valde man att öka Tekesfinansieringen
t.o.m. med en tredjedel. År 1993 fattade Tekes ett rekordantal
nya finansieringsbeslut, hela 1908 stycken, vilket var sjuhundra
mer än året innan (Tekes 25 år). Förutom konkret stimulering för ett
flertal målinriktade företag innebar detta även en stark samhällelig signal: bättre tider hägrade, och man
litade på det.
På 1990-talet fortsatte man att
investera i forskning. År 1997 genomfördes
en exceptionellt stor nivåhöjning:
realvärdet på statlig forskningsfinansiering
steg rentav med
23 % från året innan. Huvuddelen av
ökningen styrdes via Tekes.
Dessa tider är förbi, liksom även
den ekonomiska tillväxt som vid samma
tidpunkt hade fått sin början och
som ledde teknologiföretagen med
Nokia i spetsen till toppnivå. Nu är det
dags för den obekväma sanningen.
Finlands regering har beslutat att
svara på tidens utmaningar med mastodontiska
nedskärningar i såväl universitetens
direkta budgetfinansiering som
den via Tekes kanaliserade konkurrensutsatta
finansieringen. Beslutsfattarna
har tappat tron på kunnande.
Kvar har vi samarbetsförhandlingarna
vilkas storlek och omfattning
inte längre har varit någon överraskning.
I huvudstadsregionen är målet
för Helsingfors universitet och Aalto
en minskning av sammanlagt över
1500 personer. Överallt i Finland
finns det planer på relativt sett motsvarande
nedskärningar. Även vid de
universitet för vilka en samarbetsprocess
inte är aktuell i år kommer budgeteringen
att möta stora utmaningar
i fortsättningen.
Den obekväma sanningen övergår
så småningom i en förtvivlad kamp
om överlevnad.
Kaarle Hämeri
ordförande, Professorförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 4
|