9/10

  • pääsivu
  • sisällys
  • Åke Finne
     

    Internationell – varför det?

    Jag börjar få den här mantran om “internationell” hit och “internationell” dit upp i halsen. Min syniska hållning handlar helt enkelt om att jag inte riktigt förstår poängen. Dessutom är målsättningarna långt från verkligheten. Poängen känns ännu konstigare om man synar hur “internationell” i praktiken ser ut och hur det förverkligas. De fina målsättningarna lämnar jag åt dagdrömmarna.

    Universiteten ska alltså bli allt internationellare. På många håll har man blivit det genom att ta in utländska studenter, ofta från utvecklingsländer. Mervärdet känns nog rätt diffust. På Hanken har vi infört en obligatorisk utlandsvistelse inom ramen för kandidatstudierna. Det är säkert fint, men samtidigt – delvis beroende på den senaste examensreformen – har studenterna läst mindre språk. På annat håll har jag hört att man planerar rätt drastiska nedskärningar i språkstudierna. Det här är direkt illa. På universiteten ska vi ge ordentliga färdigheter för livet och det kräver långsiktigt pluggande och många kurser. Det finns inga genvägar om man vill bli internationell på riktigt. Alltså måste vi även i fortsättningen erbjuda allt från djup och bredd till bra kvalitet i språkundervisningen.

    Ett annat sätt att bli allt internationellare är att anställa utländska toppforskare och –lärare. Det här är säkert också fint, men dessa förmågor har en del begränsningar i språkkunskaper. Då fördelas de uppgifter som kräver finska eller svenska på ett mindre antal personer, som behärskar arbetsspråket. Toppförmågorna får forska i stället. Andra sköter uppgifter som arbetsgrupper, handledning, administration och varför inte fackliga uppdrag, vilka alla tar mycket tid i anspråk – tid bort från till exempel forskningstid. Vad händer? Jo, efter utvärdering står man där med mindre internationellt högt värderade publikationer än de utländska toppförmågorna. Skillnaderna i prestationer kan bli markanta. Inte heller här finns egentligen genvägar. Ska de finländska universiteten bli internationella på riktigt, är det de finländska förmågorna som ska ha tid för att kvalificera sig, inte inhyrda stjärnor.

    I marknadsföring – det ämne jag undervisar i – skiljer man nuförtiden på internationell och global marknadsföring. Då man är internationell ser man till länder, då man är global ser man till specialiserade nischer oberoende var de finns. Gränser suddas ut. Därför känns “internationell” litet gammaldags i dagens läge. Som forskare har vi alltid varit specialiserade. I en del fall skapar vi själva till och med helt nya nischer. Då är det inte någon poäng i sig att vara internationell för då måste man först vänta på att någon annan [internationell] skapar en nisch som man sedan kan haka på. I en sådan konstellation blir man alltid tvåa. Ytterligare, inom dessa ytterst specialiserade nischer har inte det internationella något egenvärde, men specialiseringen har det däremot nog. Därför är det viktigare att samarbeta inom nischen även om samarbetet kan ske på en axel Helsingfors- Åbo eller Kuopio-Jyväskylä, än att det sker på en axel typ Finland - USA eller dylikt internationellt. Däremot finns säkert globalt intresse för vetenskapligt högtstående finländska nischer. Inga genvägar här heller: Först ska vi bli bra, skapa nischer, sedan internationella.

    Varför ser resultatet av mantran om internationalisering ut så här? Felaktiga kriterier styr in på fel spår. Som man mäter får man svar. Målet borde vara äkta internationalisering, inte att vi stirrar på mätinstrument eller funderar på vem vi umgås med. Fundera inte heller på vart vi åker, vem som kommer hit och vart vi skickar våra studenter. I stället behövs mycket tålamod och långsiktigt arbete. Om vi är tillräckligt bra själva kommer den internationella framgången av sig själv.

    Skribenten är agronom, ekonomie doktor och lektor i marknadsföring vid Hanken