8/13

  • pääsivu
  • sisällys
  • Tapani Kaakkuriniemi
    ordförande, Forskarförbundet

     

    Har vi fortfarande råd med universitet?

    Universitetens verksamhet präglas av ständig förvirring, där inget är bestående förutom förändring. Detta är verklighet inte bara i lilla Finland, utan även i flera större länder står universiteten i en återvändsgränd. Hela det akademiska samfundet har hamnat i en hundskola med olika dressyrmetoder.

    I Storbritannien höjde regeringen taket för terminavgifter rejält, och snart var taket nått vid alla kvalitetsuniversitet. Gatudemonstrationerna hade ingen effekt. År 2011 grundade de akademiska toppnamnen inom olika branscher ett försvarsråd för de brittiska universiteten (CDBU), vars proklamationer och initiativ regeringen inte kan bortförklara genom att i finsk byråkratstil hänvisa till förändringsmotstånd.

    CDBU försvarar universiteten som säten för forskning och lärdom på högsta nivå, i vilka ”intellektuella aktiviteter kan utövas fritt utan att beakta deras omedelbara ekonomiska nytta”. Enligt rådets hemsida ”har kunskapsekonomin drabbats av en långvarig regression där kunskap är pengar och en tillväxt nästan omöjlig, vilket har lett till att starka krafter vill tvinga universiteten att främja kortsiktiga, i första hand pragmatiska och smala ekonomiska intressen.”

    Men tro inte att försvarskommittén har stoltserat på paradsidorna. Universiteten håller väl på att privatiseras av så starka krafter att man inte har lyckats skapa en motståndsstyrka för att kämpa mot kommersialiseringen.

    I Sverige följer man nu i stort sett Finlands exempel. Enligt regeringen är det nuvarande ”myndighetskonceptet” inte tillräckligt flexibelt för lärosätenas föränderliga behov, och därför förbereds nu en lagförändring som möjliggör grundandet av en högskolestiftelse för att driva ett universitet eller en högskola.

    Innehållet i regeringens proposition är bekant: det heter att universiteten får mer frihet och högskolestiftelserna rättshandlingsförmåga, dvs. de får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter. Liksom de finländska universiteten kan en stiftelse utan begränsningar ta emot donationer, äga bolag och bygga upp egna ekonomiska medel. De anställda övergår från statlig till en privat arbetsgivare, och varje högskolestiftelse ska bli medlem i Arbetsgivarverket. Än så länge har propositionen inte stött på större motstånd, men dock väckt förundran.

    Ryssland har utvecklat en kategori för goda universitet vilken omfattar 29 nationella forskningsuniversitet, dvs. ca en procent av det totala antalet universitet. Pratet om kvalitet verkar ha kommit för att stanna och delvis ersatt de traditionella yttrandena om kvantitet.

    Förvisso har den nyliberalistiska läran om ekonomi hittat vägen även till Ryssland och fått ett varmt mottagande. Tidigare finansierades de statliga universiteten med statliga budgetmedel, men nu håller man på att lösgöra dem från staten och närapå lämna dem åt sitt öde. Det är just detta som menas med pratet om att öka de ryska universitetens autonomi. Men å andra sidan väcker det kritik då ”akademikerna sätts att mäta kvadratmeter” för att minska utrymmeskostnaderna. Effektivering är målet också bakom förslaget att nedlägga ineffektiva universitet. De är hundratals.

    Detta låter väl bekant på något vis?

    I Finland syns dock ljus i ändan av tunneln. Jag träffade nyligen Unifis styrelse, och den här gången var rektorerna försiktigt positiva medan de talade om universitetsfinansieringen för nästa år. Bara vi kunde hålla i minnet att personalen är mycket annat än en nödvändig utgiftspost i budgeten!

    Tapani Kaakkuriniemi
    ordförande, Forskarförbundet

    • Painetussa lehdessä sivu 5