8/07

  • pääsivu
  • sisällys
  •  

    Tuula Hirvonen
    Ordförande, Universitetslektorernas förbund

     

    Organiseringsgraden har betydelse

    Personalens delatagande i universitetens beslutsfattande och den fackliga organieringsgraden – hur hänger dessa ihop? Skulle det vara möjligt för oss att vara likvärdiga med arbetsgivaren i förhandlingar som gäller löner och andra anställningsvillkor om vi inte hade våra organisationer och fackförbund som stöd? Knappast – det är just därför organisationerna finns till, och därför grundades våra förbund för cirka fyrtio år sedan. Det hör dock till medlemmarnas grundrättigheter att ifrågasätta fackligt medlemskap, och varje månad kan de tänka över saken. Självfallet finns det flera skäl som talar för facklig organisering, eftersom en så stor del av universitetens anställda inom undervisning och forskning har organiserat sig fackligt, trots att det är frivilligt. Medlemskapet baserar sig alltså på grundligt övervägande, men vilka faktorer har lett till detta beslut, och finns det fog för beslutet?

    Framför allt har medlemmarna nytta av förbundens och organisationernas medlemsförmåner. En konkret förmån är till exempel en automatisk reseförsäkring, men medlemskapet i sig är en försäkring i fall av arbetslöshet. Den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen är för många faktiskt den främsta orsaken att ansluta sig till ett fackförbund. Om förordnandet gäller tills vidare är hotet om arbetslöshet inte omedelbart, och då är det andra faktorer som blir viktigare.

    En mera abstrakt förmån som dock konkretiseras en gång i månaden är lönen. Enligt avtalen måste lönen utbetalas både i goda och i dåliga tider. Utan ett fungerande avtalssystem skulle detta inte vara garanterat. Ett fungerande avtalssystem är möjligt bara om alla är fackligt anslutna. Organisationerna får sitt mandat av medlemmarna. I förhållande till arbetsgivaren uppstår mandatet på basen av hur hög organiseringsgraden är - endast ett tillräckligt högt medlemsantal ger förhandlingsmandat. Således förstärks möjligheterna till intressebevakning varje gång en medlem beslutar att fortsätta sitt medlemskap, medan varje icke-medlem försvagar samma möjligheter.

    Förhandlingssystemet är en komplicerad organisation där alla bitar verkar för samma målsättningar. På nationellt plan förhandlar man fram det så kallade kollektivavtalet (“VES”), och under denna omgång blev förhandlingsresultatet klart i mitten av oktober. Kollektivavtalet omfattar de viktigaste anställningsvillkoren för statliga tjänster. De preciserande kollektivavtalen, framför allt betsämmelserna gällande avlöningssystemet, arbetstiden och förtroendemannaverksamheten preciserar, såsom namnet låter oss förstå, enstaka bestämmelser i det allmänna kollektivavtalet på så sätt att de lämpar sig för universiteten. På centralnivå för man kontinuerligt diskussioner om preciserande kollektivavtal, och den lokala verksamheten baserar sig i hög grad på tillämpandet av dessa avtal. För detta behöver vi förutom en fungerande förtroendemannaorganisation också samarbetslagen och -avtalet samt övriga avtal som gäller de anställdas rättigheter. Det att vi i förhandlingarna inte alltid uppnår samtliga målsättningar beror på det faktum att det är fråga om en förhandling. Förhandlarna måste ha fullmakt att framskrida utgående från det som är realistiskt, och samtidigt måste organisationerna ha beredskap till fackliga åtgärder, i sista hand till strejk.

    Oberoende av hurdant tjänsteförhållande vi har i framtiden måste universiteten fortfarande vara med i arbetsmarknadens centrerade förhandlingssystem. Tack vare fackförbunden har personalen sin givna plats och uppgift i universitetens beslutsfattande, både när det gäller att lyssna på personalen och i samband med de beslutande organens sammansättning. Nu när universitetens strukturer förändras har vi åtminstone en klar målsättning: vi skall fortfarande kunna delta i allt beslutsfattande också när det gäller strategier och ekonomi. Utan starka förbund skulle en sådan målsättning vara fåfäng – så höga är dagens krav på konkurrens och produktivitet, vilket också ökar trycket mot ett system med starkare chefscentrering. Vi kommer att genomleva reformer, men tillsammans kan vi bidra till att vi som personal är medaktörer, inte utomstående betraktare.

    Tuula Hirvonen
    Ordförande, Universitetslektorernas förbund