Kolumni Åke Finne

Nu räcker det med reformer

Jag är för tillfället utled på reformer – riktigt utled! Det finns inte en reform som jag är riktigt nöjd med. Varför? Jo, för att jag, personligen alltså, hela tiden hört till förlorarna – och det börjar irritera mig. Jag har förlorat på statens nya lönesystem, garantilön, pensionsreformen, vår interna nyckel för publikationspoäng och inte gick universitetsreformen helt enligt mina förväntningar heller.

Vi kan först se på lönereformen. Där måste vi ta några steg tillbaka i tiden. För ca tio år sedan fattade jag beslutet att sadla om från näringslivet till universitetsvärlden. Jag vägde för och emot och ett av kriterierna var en bedömning av en eventuell, framtida löneutveckling. På den tiden kunde en lektor som doktorerat, inklusive ålders-, erfarenhets- och resultattillägg, komma upp till en slutlön på ca 4200 ¤ (A26 + alla ålderstillägg). Såg alltså bra ut och jag valde universitetet. Lönereformens slutresultat blev ca 3300 ¤ för min del och då talar vi garantilön. Jag hann aldrig få alla tillägg i det gamla systemet. Dit rök den potentiella löneutvecklingen.

löneutvecklingen. Jag och lönereformen har också en dimension till. Garantilön innebär någon form av skydd, tänkte jag dynamiskt. Alltså böjde jag mig för övertalningskampanjen att bli lektorsföreningens förtroendeman – men absolut inget annat! I stället för att satsa på forskning och artikelskrivande, docentkompetens och professorsbehörighet kunde jag sätta litet tid på intressebevakning. Tack vare lyckade fackliga förhandlingar steg min lön efter ett tag över garantilönegränsen, faktiskt med hela 4 ¤, så dit rök garantilönen. Till råga på allt – ca ett år senare hade jag dessutom blivit Jukos huvudförtroendeman, jämställdhetsombud och lektorsföreningens ordförande.

Det tredje jag kan ta fasta på är pensionsreformen. Då jag som 40+ sadlade om till universitetsvärlden beräknades pensionen ännu på de tio sista åren i en yrkeskarriär. Eftersom min bedömning var att det var attraktivt att doktorera – lönen borde ju stiga - levde jag flera år alternativt på skattefria stipendier eller på usel doktorandlön. Nuförtiden beräknas lönen på allt som hänt sedan jag var 23 år – alltså inklusive alla år på svältlön, vilket betyder att även min uppfattning om eventuell pension måste ses över – ordentligt.

Nästa episod i den här klagosången handlar om principer för utvärdering av publikationer. Det gäller en intern nyckel som används på Hanken. I början av doktorandprocessen måste jag bestämma om jag skulle göra en monograf eller artikelsamling. Jag kom från en bakgrund (lantbruk) där artikelsamlingar hade varit ganska vanligt. Däremot var det rätt vanligt på Hanken på den tiden att doktorsavhandlingarna var monografer. De vetenskapliga artiklarna kunde man i stället skriva ihop efter disputationen, hette det. Avhandlingen som publicerad bok genererade dessutom hela 10 publikationspoäng, då en artikel i en internationell journal kunde ge ett par poäng. Innan jag hade min monograf färdigt skriven hann dock även det här systemet ses över: Inga poäng för själva monografen. Däremot fick min institution poäng för min examen. Tänk om jag hade skrivit artiklar i stället. Nu håller man dessutom på att stryka poängen för kolumner – den här kolumnen skriver jag för den stora glädjen att kunna gnälla litet!

Lagförslaget om den nya universitetsreformen sen då? Nå, det gick ju förstås också åt pipan. Nu får vi arbetsavtal, maktkoncentration och ett första kollegium, som vi inte ens för välja genom demokratiska val. Jag hörde till de aktiva, fackliga lobbarna i den här frågan. Med den looser impact som jag tycks ha, kan branschen peka ut mig som den personliga syndabocken till att det gick som det gick. Kanske jag borde registrera mig på Twitter – det kan ju finnas ett visst intresse bland en del att veta vad jag gör.

Vad kan vi alltså lära oss av denna långa klagosång? Åtminstone en sak - ett gått råd: Kolla in vad jag håller på med och håll er långt borta från det. Min looserfaktor är betydande. Det ser ut att bara gå mot det sämre.

Skribenten är agronom, ekonomie doktor och lektor i marknadsföring vid Hanken