I talkoanda
Under de senaste tiderna har regeringen försökt
höja finländarnas talkoanda. Än är det frågan om
utmaningar inom skogsindustrin, än är det frågan
om sjukvårdens omorganisering eller förnyelse
av universitetslagen. Tillsammans skall vi få
Finlands träd ur skogarna för industrins bruk,
tillsammans omorganiserar vi både sjukvården
och högskoleväsendet. Det gemensamma målet
är en bättre produktivitet och lyckliga människor.
Lösningen till utmaningarna står att finna i de
nya styrsystemen, de strukturella förändringarna
och i omvandlandet av allting till en köp- och
säljbar produkt.
Det är förståeligt att man inom skogsindustrin
processerar och förädlar virket till olika
produkter, som sedan marknadsförs. Ifall kommersen
inte löper enligt önskan uppsägs industriarbetarna.
En parallelldragning till sjukvården
är köp- och säljbara produkter varvid linjestyrningen
innebär att patienten görs till en kund
och man köper hälsa från en servicechef. I moderniseringens
namn har man helt förbisett substanskunnandet
och personalens åsikter. Detta har
tydligt framgått i organisationsförnyelsen av Helsingfors
och Nylands sjukvårdsdistrikt. Den överkörda
personalen gjorde uppror och styrelsen
måste ta time out. Troligen är samstämmigheten
inte så god för tillfället.
Förberedelserna av den nya universitetslagen
fick en liknande start, men nu har lagförslaget
varit på remiss och tiden löpte ut den 15 oktober.
Under september månad har det inte varit brist
på tillfällen, som både undervisningsministeriet
och universitetens ledning anordnat, med syfte
att höja vår talkoanda. Lagförslaget är en ramlag,
som möjliggör att varje universitet kan tillämpa
sina egna förvaltningsregler på flere olika ärenden.
Universiteten uppmuntras att profilera sig.
Hoppeligen genomförs detta med kvalitet både
på verksamhet och personalpolitik.
Styrelsen vid Forskarförbundet har fäst stor
uppmärksamhet vid lagförslagets form av universitetens
styrmodell. Den fyller inte kraven på
självstyre som grundlagen förutsätter. Grundlagen
beskyddar forskningens, konstens och den
högre undervisningens autonomi. I lagen har
inskrivits en modell känd inom aktiebolagsstyrelser. Här koncentreras makt och ansvar hos styrelsen
och merparten av styrelsemedlemmarna
väljs utanför universiteten. Vem styrelsen är ansvarig
för förblir oklart. Det finns inte inskrivet i
lagen något organ som skulle fungera som motvikt
till den starka styrelsen. En dylik toppstyrd
modell är klart mer begränsande än i de flesta
andra universiteten i Europa. Ifall lagen förverkligas
som den nu är skriven raserar den de facto
vårt nuvarande självstyre. Det finns också fara att
detta blir ett prejudikat, som också i framtiden
möjliggör annan slags verksamhet, som står i strid
med grundlagen.
Verksamhetskulturen inom universiteten, dvs
samhällets centrala sakkännarorganisationer, har
under århundraden baserat sig på tillit och kollegialt
beslutsfattande. Detta har varit ett fungerande
konsept som skall bevaras och som nu
måste försvaras. För att de gemensamma förhopppningarna
samstämmigt skall uppfyllas bör
lagen ändras så att universitetens värden bättre
respekteras. Kärnan i talkoandan är tron på ett
gemensamt mål och dess möjligheter att förverkligas.
När förtroendet tryter är det svårt att
nå det gemensamma målet.
Tro finns det gott om i universiteten men också
ett kritiskt förhållningssätt. Det har vi skolats
till. Man behöver inte vara en alltför märkvärdig
guru i förändringsledarskap för att inse att förändringsprocessen
inte lyckas ifall personalen
inte involveras från första början. Lagförslaget i
dess nuvarande form kommer inte att få personalens
stöd. Detta innebär att man inte inom
universitetsvärlden kommer att nå den förnyelse
som siktar på att förvandla universiteten till ännu
bättre och mer lockande arbetsplatser. Det är skäl
att ta personalorganisationernas utlåtanden på
allvar. Annors kan talkoandan slockna innan den
ens på allvar flammat upp.
Ragna Rönnholm
ordförande, Forskarförbundet
|