6/14

  • pääsivu
  • sisällys
  • Maarit Valo
    ordförande, Professorsförbundet

     

    Pensionär av fri vilja eller av tvång?

    Vår regering har som mål att förlänga karriärerna. Arbetsmarknadsorganisationerna planerar förändringar i pensionssystemet och funderar på hur finländarnas genomsnittliga pensionsålder kunde höjas. Lösningarna torde publiceras i höst.

    Enligt utredningarna är allt fler finländare beredda att skjuta upp sin pensionering. I synnerhet personer med akademisk utbildning vill fortsätta sin karriär, bara man kommer överens om villkoren. Arbetslivets regler och jobbkulturen bör stödja även de äldre anställdas trivsel. Dessutom bör vi akademiskt utbildade via pensionssystemet få kompensation för det att vi börjat tjäna in vår pension senare än de med kortare utbildning.

    Experterna vid universitet och forskningsanstalter blir rätt ofta pensionerade i en rätt hög ålder. Av de professorer som deltog i enkäten ”Professorns arbete 2014” ville 35 % bli pensionerade som 65-åriga och 22 % något senare, i 68-årsåldern. 7 % ansåg 69 eller senare vara en lämplig ålder för pensioneringen. En så sen pensionering som möjligt ansågs dock förutsätta tryggade forskningsmöjligheter och akademisk frihet samt en ökning i andelen assisterande personal.

    Professorernas önskemål är att sköta några viktiga arbetsuppgifter även sedan de gått i pension. Som emeritus/emerita tänkte sig 82 % av dem som svarat kunna fortsätta. I vilken annan yrkeskår är engagemanget så här starkt?

    På sistone har man vid några universitet övertalat, uppmanat eller rentav tvingat anställda att gå i pension när den personliga pensionsåldern blivit uppnådd. Vid några andra har de anställda fått förfrågningar om pensionsplanerna i ett väldigt tidigt skede. Dock har varje universitetsanställd rätt att själv bestämma tidpunkten för sin pensionering mellan 63 och 68 år fyllda. Trots den personliga pensionsåldern har var och en rätt att jobba ända tills hen är 68. Dessutom kan arbetsgivaren tillsammans med arbetstagaren komma överens om att denna jobbar på heltid även efter att ha fyllt 68 år. Denna möjlighet har dock inte utnyttjats nämnvärt vid universiteten.

    Vid universiteten och forskningsanstalterna har detta år tyvärr präglats av uppsägningar och samarbetsförhandlingar. Även anställda som varit nära pensionsåldern har blivit uppsagda eller tvingats jobba på deltid framöver. Åldern kan dock aldrig vara orsaken till uppsägning, vare sig det är fråga om ungdom eller ålderdom. I samband med samarbetsförhandlingarna har det också förekommit att anställda som alternativ till uppsägning erbjudits pensionering genast när den personliga pensionsåldern blivit uppnådd. Om du inte går i pension ska du bli uppsagd. Och då de ofullbordade forskningsprojekten ändå behöver någon som slutför dem, har man som lösning börjat erbjuda ett emeritus/emerita-avtal. Efter att ha undertecknat det kan vederbörande fortsätta jobba gratis, hen är ju pensionär!

    Vi efterlyser inte den amerikanska modellen enligt vilken universitetsprofessorerna inte har någon pensionsålder alls. Visst är det bra att det finns någon allmän pensionsålder. Under de kommande åren torde man dock diskutera huruvida de universitetsanställda är villiga att höja avgångsåldern, alltså den ålder till vilken vi är berättigade att fortsätta jobba. Det som efterlyses är flexibilitet i den högsta möjliga avgångsåldern, så att universitetsanställda som här i Finland gjort en utmärkt arbetsinsats och fortfarande vill och kan jobba inte behöver söka sig till andra länder för att kunna fortsätta sin karriär.

    Professorsförbundet genomförde enkäten professorns arbete 2014 i april; svarsprocenten var 48. mer om resultaten i nästa acatiimi samt i förbundets medlemsbrev. meningen är också att dryfta professorernas karriärer mera detaljerat på basis av finlands akademis utredning vetenskapens läge.

    Maarit Valo
    ordförande, Professorsförbundet

    • Painetussa lehdessä sivu 5