Ledare
Internationell vetenskap
eller den internationella
konkurrenskraftens
vetenskap?
I vetenskapspolitiken svär man i internationaliseringens namn.
Detta motiveras ofta med behovet att förbättra Finlands position i
den allt hårdare internationella konkurrensen. Kopplingen mellan
vetenskapens internationalisering och landets konkurrenskraft
är så stark att den rentav anses som en självklarhet. Men överensstämmer
dessa två verkligen med varandra, eller går det att skapa
en koppling mellan dem?
Vetenskapen — i synnerhet grundforskningen — är internationell,
och den internationella forskningen har inordnat sig på basis
av vetenskapsgrenarna. Med tiden har dessa kunnat förändras,
smälta samman, fragmenteras eller försvinna, men förändringens
logik styrs av karaktären hos vetenskapliga problem och lösningarna
till dem. Att utnyttja forskningen för att förstärka landets
konkurrenskraft är en annan sak. Då är högsta ledstjärnan inte
högklassiga forskningsrön eller tolkningar av dessa utan snarare
användning av forskningsbaserad vetskap för att nå ekonomiska
och teknologiska fördelar visavi andra länder. I stället för vetenskaplig
problemlösning styrs verksamheten av centrala nationella
projekt som oftast blivit definierade av politiker.
Översatt till detta språk torde uttrycket ”bildningsuniversitetets
kris” snarast betyda att allt större bitar av den genuint ”internationella”
vetenskapen — eller över huvud taget av vetenskapen
i ordets traditionella bemärkelse — överförs till att tjäna nationella
intressen, att förbättra konkurrenskraften. Samtidigt fruktar forskarkåren
att approachen är kortsiktig ur både vetenskaplig och
vidare synvinkel.
Exemplen ur historien visar att en stark koppling mellan vetenskap
och forskare samt nationella strategier inte brukar höja nivån
på den nationella vetenskapen i internationella jämförelser. Snarare
är det tvärtom: resultatet har kunnat bli ”nationellt säregna”
tolkningar av olika vetenskaper och deras centrala problemställningar,
vilket sedan t.o.m. har isolerat forskare från den internationella
vetenskapsvärlden.
Det är symtomatiskt att några ute i världen rätt stora grundvetenskaper
hos oss har förblivit ”små branscher”. Resurserna har med politiska eller strategiska medel
styrts till temaområden som just för
tillfället verkat lovande. Sättet att styra
universitetens verksamhet liksom också
den konkurrensutsatta offentliga finansieringen
understryker i allt högre grad
den profilering och de strategiskt viktiga
forskningsområden som bestäms från
högre håll. Genom allt strängare villkor
för sin finansiering har universiteten
hamnat i en rävsax, men är allt mera av
samma sort alltid det bästa alternativet?
Inte heller den internationella vetenskapen
är fri från makt, men där
bestäms positionerna inte utgående
från nationella spetsprojekt utan t.ex.
på basis av aktiviteten i centrala publikationskanaler
och forskarnätverk. Genom
dessa leds den vetenskapliga diskussionen
i nya riktningar. Den makten
är ansenlig men baserar sig också på
erhållen uppskattning som man vinner
bäst genom grundforskning, inte genom
vetenskapsadministration eller kommersiella
tillämpningar. Den makten
borde finländarna ha mera av.
Men finns det ändå en koppling
mellan nivån på vetenskapen i olika
länder och deras framgång? Javisst.
När den tillämpade forskningen eller
produktutvecklingen slår huvudet mot
väggen måste lösningarna sökas i den
vetenskapliga grundforskningen. Den
visar var väggen reser sig och hur man
kommer förbi den. Därför utesluter
grundforskningen och den internationella
konkurrenskraften inte varandra.
Vägen till innovationer är faktiskt inte
någon genväg, utan den förutsätter tillit till vetenskap och förståelse för dess
tidsperspektiv. Detta är det val som de
framgångsrika vetenskapsländerna har
vågat göra.
Petri Koikkalainen
ordförande, Forskarförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 4
|