ACATIIMI 5/16 tulosta | sulje ikkuna

Ledare

Internationell vetenskap eller den internationella konkurrenskraftens vetenskap?

I vetenskapspolitiken svär man i internationaliseringens namn. Detta motiveras ofta med behovet att förbättra Finlands position i den allt hårdare internationella konkurrensen. Kopplingen mellan vetenskapens internationalisering och landets konkurrenskraft är så stark att den rentav anses som en självklarhet. Men överensstämmer dessa två verkligen med varandra, eller går det att skapa en koppling mellan dem?

Vetenskapen — i synnerhet grundforskningen — är internationell, och den internationella forskningen har inordnat sig på basis av vetenskapsgrenarna. Med tiden har dessa kunnat förändras, smälta samman, fragmenteras eller försvinna, men förändringens logik styrs av karaktären hos vetenskapliga problem och lösningarna till dem. Att utnyttja forskningen för att förstärka landets konkurrenskraft är en annan sak. Då är högsta ledstjärnan inte högklassiga forskningsrön eller tolkningar av dessa utan snarare användning av forskningsbaserad vetskap för att nå ekonomiska och teknologiska fördelar visavi andra länder. I stället för vetenskaplig problemlösning styrs verksamheten av centrala nationella projekt som oftast blivit definierade av politiker.

Översatt till detta språk torde uttrycket ”bildningsuniversitetets kris” snarast betyda att allt större bitar av den genuint ”internationella” vetenskapen — eller över huvud taget av vetenskapen i ordets traditionella bemärkelse — överförs till att tjäna nationella intressen, att förbättra konkurrenskraften. Samtidigt fruktar forskarkåren att approachen är kortsiktig ur både vetenskaplig och vidare synvinkel.

Exemplen ur historien visar att en stark koppling mellan vetenskap och forskare samt nationella strategier inte brukar höja nivån på den nationella vetenskapen i internationella jämförelser. Snarare är det tvärtom: resultatet har kunnat bli ”nationellt säregna” tolkningar av olika vetenskaper och deras centrala problemställningar, vilket sedan t.o.m. har isolerat forskare från den internationella vetenskapsvärlden.

Det är symtomatiskt att några ute i världen rätt stora grundvetenskaper hos oss har förblivit ”små branscher”. Resurserna har med politiska eller strategiska medel styrts till temaområden som just för tillfället verkat lovande. Sättet att styra universitetens verksamhet liksom också den konkurrensutsatta offentliga finansieringen understryker i allt högre grad den profilering och de strategiskt viktiga forskningsområden som bestäms från högre håll. Genom allt strängare villkor för sin finansiering har universiteten hamnat i en rävsax, men är allt mera av samma sort alltid det bästa alternativet?

Inte heller den internationella vetenskapen är fri från makt, men där bestäms positionerna inte utgående från nationella spetsprojekt utan t.ex. på basis av aktiviteten i centrala publikationskanaler och forskarnätverk. Genom dessa leds den vetenskapliga diskussionen i nya riktningar. Den makten är ansenlig men baserar sig också på erhållen uppskattning som man vinner bäst genom grundforskning, inte genom vetenskapsadministration eller kommersiella tillämpningar. Den makten borde finländarna ha mera av.

Men finns det ändå en koppling mellan nivån på vetenskapen i olika länder och deras framgång? Javisst. När den tillämpade forskningen eller produktutvecklingen slår huvudet mot väggen måste lösningarna sökas i den vetenskapliga grundforskningen. Den visar var väggen reser sig och hur man kommer förbi den. Därför utesluter grundforskningen och den internationella konkurrenskraften inte varandra. Vägen till innovationer är faktiskt inte någon genväg, utan den förutsätter tillit till vetenskap och förståelse för dess tidsperspektiv. Detta är det val som de framgångsrika vetenskapsländerna har vågat göra.

Petri Koikkalainen
ordförande, Forskarförbundet

  • Painetussa lehdessä sivu 4

ACATIIMI 5/16 tulosta | sulje ikkuna