Ledare
Regional- och strukturpolitik via utbildning och forskning?
Utbildning och forskning engagerar politiker. Före
riksdagsvalet visade såväl centern och samlingspartiet
som sannfinländarna intresse för undervisningsministerposten.
I skrivande stund vet vi ännu inte vem som
får portföljen men partiernas linjedragningar är klara.
Kunnandet önskas leda till innovationer och ekonomisk tillväxt,
med det finns också en mer konkret orsak till intresset: struktur-
och regionalpolitiken. Vid sidan av social- och hälsovård hör
utbildning och forskning till de mest centrala och dyraste offentliga
tjänsterna, och hur de organiseras är en väsentlig fråga för många
människor och regioner.
Flera centeranhängare önskar säkert att partiet försvarar landskapen.
Centerns syn på regionalpolitiken skiljer sig också klart från
t.ex. samlingspartiets linje. Centern kan antas vilja trygga ett regionalt
täckande nätverk av högskolor.
Samlingspartiet har föreslagit att staten som motfinansiering
skulle lägga t.o.m. en miljard euro till de privata donationerna. Det
är ingen hemlighet att de ur näringslivets synpunkt centrala universiteten
i stora städer har klarat sig bäst i penninginsamlingen.
Det kan mycket väl vara att den kommande vetenskapspolitikens
”terrorbalans” kommer att placera sig någonstans mellan
centerns regionala synsätt och samlingspartiets tendens att favorisera
tillväxtcentra. Sannfinländarnas vilja att betona regional jämställdhet
och stabil grundfinansiering utgör ett intressant men ännu
oprövat kort.
Ministerns partitillhörighet spelar nu en avgörande roll. T.ex. har
samlingspartiet ställt sig mer avogt till experiment med avskaffande
av högskolornas dualmodell än vad centern har gjort. Undervisningsministern
avgör dock inte allt själv, för vetenskapspolitiken
anknyts nu i högre grad till statens strategiska styrning. Detta medför
nya aktörer liksom arbets- och näringslivsministeriet eller det
förnyade forsknings- och innovationsrådet.
I vilken grad drabbas vetenskapen av den offentliga sektorns
anpassningsåtgärder? Somliga förmodar att nedskärningarna främst
kommer att gälla gymnasier och yrkesskolor. Andra har hört kritik
mot att universiteten sluppit delta i spartalkot.
Ändå har Finlands officiella forskningsfinansiering under de
senaste åren halkat efter de konkurrerande länderna, och i själva verket har nedskärningarna i universitetsindexet
krympt grundfinansieringen.
Verksamheten har anpassats efter ekonomin
och samarbetsförhandlingarna blivit
vardag. Enligt de nyaste siffrorna är löneutvecklingen
vid flera uppgiftsbeteckningar
redan negativ. Orsaken torde vara
de nya anställdas lägre löner.
Att ständigt förbanna kriserna hjälper
ingen, men det verkar råda något slags
idébrist i Finland. Exportindustrin förtvinar.
Enligt några mätare har också nivån
på vår vetenskap sjunkit på 2000-talet.
Många forskare upplever att vetenskapen
har lidit samtidigt som universiteten
genomgått ständiga reformer. Månne det
råder ett samband mellan dessa fenomen?
Det har satsats mycket på reformerna,
men den enstaka arbetstagaren blir lätt
åsidosatt. Hen måste hoppa från en uppgift
till en annan eller skriva ansökningar
på löpande band, och nosen och svansen
på olika projekt trasslas ihop. I dessa
omständigheter ställs det stora krav också
på ledningen. En hotande eller verklig
arbetslöshet tär på självkänslan onödigt
ofta. Kan nyttovärdet för ett dylikt maskineri
vara högt?
God vetenskap förutsätter inga nya
organisationsmanglingar eller nya mätare
för människornas insats, lika litet som att
forskningen underställs näringspolitiken.
Det som krävs är måttligt med pengar, arbetsro
och möjlighet till självkänsla – och
med dessa kommer även de nya idéerna
och innovationerna.
22.5.2015
Petri Koikkalainen
ordförande, Forskarförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 4
|