5/15

  • pääsivu
  • sisällys
  • Petri Koikkalainen
    ordförande, Forskarförbundet

     

    Ledare

    Regional- och strukturpolitik via utbildning och forskning?

    Utbildning och forskning engagerar politiker. Före riksdagsvalet visade såväl centern och samlingspartiet som sannfinländarna intresse för undervisningsministerposten. I skrivande stund vet vi ännu inte vem som får portföljen men partiernas linjedragningar är klara. Kunnandet önskas leda till innovationer och ekonomisk tillväxt, med det finns också en mer konkret orsak till intresset: struktur- och regionalpolitiken. Vid sidan av social- och hälsovård hör utbildning och forskning till de mest centrala och dyraste offentliga tjänsterna, och hur de organiseras är en väsentlig fråga för många människor och regioner.

    Flera centeranhängare önskar säkert att partiet försvarar landskapen. Centerns syn på regionalpolitiken skiljer sig också klart från t.ex. samlingspartiets linje. Centern kan antas vilja trygga ett regionalt täckande nätverk av högskolor.

    Samlingspartiet har föreslagit att staten som motfinansiering skulle lägga t.o.m. en miljard euro till de privata donationerna. Det är ingen hemlighet att de ur näringslivets synpunkt centrala universiteten i stora städer har klarat sig bäst i penninginsamlingen.

    Det kan mycket väl vara att den kommande vetenskapspolitikens ”terrorbalans” kommer att placera sig någonstans mellan centerns regionala synsätt och samlingspartiets tendens att favorisera tillväxtcentra. Sannfinländarnas vilja att betona regional jämställdhet och stabil grundfinansiering utgör ett intressant men ännu oprövat kort.

    Ministerns partitillhörighet spelar nu en avgörande roll. T.ex. har samlingspartiet ställt sig mer avogt till experiment med avskaffande av högskolornas dualmodell än vad centern har gjort. Undervisningsministern avgör dock inte allt själv, för vetenskapspolitiken anknyts nu i högre grad till statens strategiska styrning. Detta medför nya aktörer liksom arbets- och näringslivsministeriet eller det förnyade forsknings- och innovationsrådet.

    I vilken grad drabbas vetenskapen av den offentliga sektorns anpassningsåtgärder? Somliga förmodar att nedskärningarna främst kommer att gälla gymnasier och yrkesskolor. Andra har hört kritik mot att universiteten sluppit delta i spartalkot.

    Ändå har Finlands officiella forskningsfinansiering under de senaste åren halkat efter de konkurrerande länderna, och i själva verket har nedskärningarna i universitetsindexet krympt grundfinansieringen. Verksamheten har anpassats efter ekonomin och samarbetsförhandlingarna blivit vardag. Enligt de nyaste siffrorna är löneutvecklingen vid flera uppgiftsbeteckningar redan negativ. Orsaken torde vara de nya anställdas lägre löner.

    Att ständigt förbanna kriserna hjälper ingen, men det verkar råda något slags idébrist i Finland. Exportindustrin förtvinar. Enligt några mätare har också nivån på vår vetenskap sjunkit på 2000-talet.

    Många forskare upplever att vetenskapen har lidit samtidigt som universiteten genomgått ständiga reformer. Månne det råder ett samband mellan dessa fenomen?

    Det har satsats mycket på reformerna, men den enstaka arbetstagaren blir lätt åsidosatt. Hen måste hoppa från en uppgift till en annan eller skriva ansökningar på löpande band, och nosen och svansen på olika projekt trasslas ihop. I dessa omständigheter ställs det stora krav också på ledningen. En hotande eller verklig arbetslöshet tär på självkänslan onödigt ofta. Kan nyttovärdet för ett dylikt maskineri vara högt?

    God vetenskap förutsätter inga nya organisationsmanglingar eller nya mätare för människornas insats, lika litet som att forskningen underställs näringspolitiken. Det som krävs är måttligt med pengar, arbetsro och möjlighet till självkänsla – och med dessa kommer även de nya idéerna och innovationerna.

    22.5.2015

    Petri Koikkalainen
    ordförande, Forskarförbundet

    • Painetussa lehdessä sivu 4