Kolumn

En djungel av halvsanningar

Enligt ett klassiskt uttryck heter det att ”det är sant, för det är fakta”, dvs om man uppger sig ha fakta (hur sådana definieras är en annan sak) så talar man också sanning. Och talar man sanning, ska omvärlden kunna tro på en.

Tänk om tillvaron vore så enkel, tänk om vetenskapens röst kunde vara så trovärdig och allmängiltig. För inte så väldigt länge sedan var den allmänna uppfattningen den, att en människa med högre utbildning kunde ses som en auktoritet, och forskarens röst var något samhället både lyssnade till och tog till sig av. Men sedan hände något.

Vi fick en informations-revolution i form av internet och plötsligt blev ”kunskap” positivt tillgänglig för alla, över allt och alltid, ville man gärna tro i alla fall. Wikipedia tillhandahåller tillförlitlig information om det mesta, tänkte man (trots varningar från Wikipedia självt). Kanske låg problemet däri – att det hade blivit för enkelt att få fram information, att hitta fakta, och därmed att bygga sig den sanning man själv vill se och höra. Det är ju bara att välja och vraka, att använda den information man vill för att få understöd för den ”sanning” man själv för ögonblicket väljer att tro på.

Detta har lett till oroväckande trender. Dels till ”snuttifierade sanningar”, dvs att man lite för enkelt får fram så mycket detaljer om något, att det blir näst intill omöjligt att skapa sig en helhetsbild om ett komplicerat fenomen. Man brukar säga att ”the devil lies in the details”, och sällan har det uttrycket varit så sant som idag.

Det är i detaljerna, i den splittrade och fragmenterade informationen, som djävulen lurar, för det har blivit alldeles för enkelt att ta fram till synes objektiv information för att backa upp subjektiva syften. Det har samtidigt blivit svårt att få alla pusselbitarna på plats, eftersom de enskilda pusselbitarna verkar ha blivit viktigare än själva pusslet.

Den andra trenden bygger egentligen på skepticismen mot ovanstående, dvs det man kallar faktaresistens. Allmänt skeptiska personer (eller personer i maktposition som inte vill att informationen ska kullkasta just den syn de råkar ha) säger helt enkelt ”nej, det material du visar är inte sant”.

Och plötsligt har vi med ett simpelt retoriskt grepp kullkastat den förment objektiva (vetenskapliga) sanningen, utan att behöva komma med vetenskapligt grundade motargument. Och för att göra det hela ännu mera komplicerat, och för den händelse att man ändå skulle bli ombedd presentera fakta, har vi ju numera allt som oftast tillgång till alternativa fakta som leder till alternativa sanningar (som en slags imaginära parallell-universum).

Då någon information känns obekväm, hävdar man helt enkelt motsatsen, sprider den via internet och sociala media – och så har den alternativa sanningen blivit den etablerade sanningen (kärnan i modern informationskrigföring).

Då handlar det kanske om att man stigit in i en åsiktskorridor där det bara finns en ingång och där man bara kan vandra åt ett håll. Och då kan det gå galet, då frodas populism och förakt för vetenskapen. Där landar diskursen i en filterbubbla, där bara de sanningar eller fakta hörs som man vill höra. Ju fler faktaresistenta individer som stiger in i samma åsiktskorridor, och landar i samma filterbubbla, desto svårare blir det för den oberoende vetenskapen att nå fram till dem.

Det är så alternativa fakta och alternativa sanningar frodas, oavsett hur mycket verklig kunskap som omger dessa korridorer och bubblor.

Jag tror starkt att vi som är verksamma inom vetenskap, forskning och utbildning måste se upp. Vi måste arbeta aktivt för att återskapa förtroendet för vetenskapliga fakta, för vetenskapliga rön, dvs sådana som är objektivt underbyggda, som kan testas och förklaras och till och med förkastas, och som ska tåla en kritisk granskning och analys av andra forskare, och som över tid kan utvecklas till nya, mera nyanserade vetenskapliga helhetsbilder. Det kommer an på oss själva att förmedla det budskapet till omgivande samhälle.

Det finns inga bekväma sanningar, det finns inga absoluta fakta, men genom att ta fram data och material på objektiva och vetenskapliga grunder kan vi i alla fall närma oss problemen från många olika infallsvinklar, och på så sätt bidra till att ringa in det som är sant.



Erik Bonsdorff
professor i marinbiologi, Åbo Akademi.
Årets professor 2017


Painetussa lehdessä sivu 22