Universitetssamfundet i elfenbenstorn
Varje år erbjuder forskarna allt fler artiklar
till utländska vetenskapliga tidskrifter,
och utvärderingarna låter vänta på sig.
Också redaktörer, redaktionsmedlemmar
och utvärderare av manuskript har noterat att utbudet
blivit större. En synnerligen stor del av manuskripten
kommer från Asien. De finländska forskarna
är faktiskt inte de enda med kravet på internationellt
publicerande på nacken. Världens forskningsorganisationer
producerar allt mer information. När alla
ökar takten ökar även det totala antalet publikationer.
Hur mycket vi än anstränger oss kommer Finlands
andel då att krympa.
Den oetiska förlagsmarknaden har här sett sin
chans. Dagligen bombarderas vi med mejl från predatoriska
open access -tidskrifter. Att känna igen
dem är inte lätt för vare sig en nybörjare eller en
erfaren skribent, för det kräver möda att försäkra sig
om textens pålitlighet. Vi blir inte alltid klara över
påhittade redaktioner, skenbar refereegranskning,
avgiftsproblematik eller brister i öppen tillgänglighet
och digitala arkiv. Lyckligtvis finns det redan forskarsamfund
som ägnat sig åt identifiering av predatoriska
tidskrifter.
För att bedöma kvaliteten på vetenskapliga tidskrifter
har vi våra verktyg. Thomson Reuters och
Scopus är publikations- och citeringsdatabaser, och
de tidskrifter som hör till dem brukar vi betrakta som
pålitliga. Dessa aktörer är dock storföretag som styrs
av kommersiella intressen. Så har de under åren tagit
med även lättare material till sina kataloger. Citeringsdatabasernas
tjänster är också dyra, och små
men vetenskapligt ambitiösa förläggare har inte nödvändigtvis
råd med dem. Kvalitetsbedömningen av
tidskrifter urholkas också av att en citeringsbaserad
indexering inte kan identifiera publikationer inom
olika vetenskapsområden lika pålitligt.
Tiden visar hur väl vår Julkaisufoorumi lämpar
sig för kvalitetsbedömning och universitetens nya finansieringsmodell. Forumet är vetenskapssamfundets
egen konstruktion. Det blir trovärdigt, bara man
ser till att panelmedlemmarna håller kontakt med
sitt eget vetenskapsområde, och att de byts ut då och
då.
Den finländska diskussionen kring kvalitetsbedömning
har glömt bort den grundläggande frågan:
varför understöder universiteten kommersiella
utländska förläggare? När forskningen har finansierats
med offentliga medel borde rönen vara fritt
tillgängliga. Vi borde kritisera symbiosen mellan
finländska forskningsorganisationer och utländska
storförläggare. Vi som jobbar på universitet och
forskningsanstalter producerar kunskap och skriver
om den, refererar den kollegialt och köper sedan för
dyra pengar tillbaka rätten att använda den. Man har
redan reagerat på detta vid både amerikanska och
brittiska universitet. T.ex. Harvarduniversitetet har
uppmuntrat sina forskare att publicera artiklarna i
öppna tidskrifter därför att prenumerationsavgifterna
har blivit oskäliga.
En viktig form av universitetens samhälleliga
växelverkan har ända hittills varit forskarnas artiklar
avsedda för yrkessamfund eller för den stora allmänheten.
Växelverkan blir automatiskt smalare om vi
inte längre skriver på de inhemska språken. Dock
planerar bara verkliga käringar mot strömmen att
skriva till inhemska yrkestidskrifter eller populärvetenskapliga
publikationer, för att inte tala om att
författa läroböcker. Sådant hör sannerligen inte till
universitetens finansieringskriterier.
Vid universiteten gör man alltså vetenskap. Vetenskapssamfundets
medlemmar skriver för varandra
i utländska tidskrifter som inte finns tillgängliga för
de övriga medborgarna. Tvingas vetenskapssamfundet
in i ett elfenbenstorn?
Maarit Valo
ordförande, Professorsförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 5
|