ACATIIMI 3/13 tulosta | sulje ikkuna

Universitetssamfundet i elfenbenstorn

Varje år erbjuder forskarna allt fler artiklar till utländska vetenskapliga tidskrifter, och utvärderingarna låter vänta på sig. Också redaktörer, redaktionsmedlemmar och utvärderare av manuskript har noterat att utbudet blivit större. En synnerligen stor del av manuskripten kommer från Asien. De finländska forskarna är faktiskt inte de enda med kravet på internationellt publicerande på nacken. Världens forskningsorganisationer producerar allt mer information. När alla ökar takten ökar även det totala antalet publikationer. Hur mycket vi än anstränger oss kommer Finlands andel då att krympa.

Den oetiska förlagsmarknaden har här sett sin chans. Dagligen bombarderas vi med mejl från predatoriska open access -tidskrifter. Att känna igen dem är inte lätt för vare sig en nybörjare eller en erfaren skribent, för det kräver möda att försäkra sig om textens pålitlighet. Vi blir inte alltid klara över påhittade redaktioner, skenbar refereegranskning, avgiftsproblematik eller brister i öppen tillgänglighet och digitala arkiv. Lyckligtvis finns det redan forskarsamfund som ägnat sig åt identifiering av predatoriska tidskrifter.

För att bedöma kvaliteten på vetenskapliga tidskrifter har vi våra verktyg. Thomson Reuters och Scopus är publikations- och citeringsdatabaser, och de tidskrifter som hör till dem brukar vi betrakta som pålitliga. Dessa aktörer är dock storföretag som styrs av kommersiella intressen. Så har de under åren tagit med även lättare material till sina kataloger. Citeringsdatabasernas tjänster är också dyra, och små men vetenskapligt ambitiösa förläggare har inte nödvändigtvis råd med dem. Kvalitetsbedömningen av tidskrifter urholkas också av att en citeringsbaserad indexering inte kan identifiera publikationer inom olika vetenskapsområden lika pålitligt.

Tiden visar hur väl vår Julkaisufoorumi lämpar sig för kvalitetsbedömning och universitetens nya finansieringsmodell. Forumet är vetenskapssamfundets egen konstruktion. Det blir trovärdigt, bara man ser till att panelmedlemmarna håller kontakt med sitt eget vetenskapsområde, och att de byts ut då och då.

Den finländska diskussionen kring kvalitetsbedömning har glömt bort den grundläggande frågan: varför understöder universiteten kommersiella utländska förläggare? När forskningen har finansierats med offentliga medel borde rönen vara fritt tillgängliga. Vi borde kritisera symbiosen mellan finländska forskningsorganisationer och utländska storförläggare. Vi som jobbar på universitet och forskningsanstalter producerar kunskap och skriver om den, refererar den kollegialt och köper sedan för dyra pengar tillbaka rätten att använda den. Man har redan reagerat på detta vid både amerikanska och brittiska universitet. T.ex. Harvarduniversitetet har uppmuntrat sina forskare att publicera artiklarna i öppna tidskrifter därför att prenumerationsavgifterna har blivit oskäliga.

En viktig form av universitetens samhälleliga växelverkan har ända hittills varit forskarnas artiklar avsedda för yrkessamfund eller för den stora allmänheten. Växelverkan blir automatiskt smalare om vi inte längre skriver på de inhemska språken. Dock planerar bara verkliga käringar mot strömmen att skriva till inhemska yrkestidskrifter eller populärvetenskapliga publikationer, för att inte tala om att författa läroböcker. Sådant hör sannerligen inte till universitetens finansieringskriterier.

Vid universiteten gör man alltså vetenskap. Vetenskapssamfundets medlemmar skriver för varandra i utländska tidskrifter som inte finns tillgängliga för de övriga medborgarna. Tvingas vetenskapssamfundet in i ett elfenbenstorn?

Maarit Valo
ordförande,
Professorsförbundet

  • Painetussa lehdessä sivu 5

ACATIIMI 3/13 tulosta | sulje ikkuna