Ledare
I vetenskapspolitiken borde stort och smått mötas
Tillsammans med undervisnings- och kulturministeriet driver
regeringen universiteten och forskningsanstalterna i den riktning
den vill, och som medel används resultatstyrning, profilering och
strategisk finansiering. Universitetens nya ledningsmodell har
överfört makten till styrelserna och rektorerna för att dessa effektivt
ska kunna styra institutionerna i en tävling med uppfyllandet
av resultatindikatorer som huvudgren.
Detta bygger på en tro att när någonting har valts eller valts bort
och man därmed skapat en effektivare organisation, är vägen fri för
en högklassigare och relevantare vetenskap.
Forskaren närmar sig ”nya spelöppningar” ur en annan synvinkel.
Om hen anar ett genombrott är det vanligtvis inte tack vare förvaltningssystemet,
utan det gäller något som syns i mikroskopet eller
i ett arkivfynd. När meningen är att sammanställa en forskningsgrupp
är människornas befattning, bakgrundsinstitution och även
nationalitet en bisak, som dock kan leda till problem om forskningsförvaltningen
är dålig. Tilliten till organisationsmodellernas förmåga
att höja forskningens kvalitet verkar snarast vara en teoretisk trossak.
Kan den vetenskapliga och den vetenskapspolitiska synvinkeln
någonsin mötas? Ett universitet utan vetenskap vore en anomali,
men vi behöver också vetenskapspolitik, för utvecklandet av universitetsväsendet
eller ens ett enda universitet kan inte baseras enkom
på vetenskap. Vilken vetenskap – fysik, teologi eller marknasföring
— kan någon fråga.
Eftersom vetenskapspolitiken borde omfatta både smått och
stort, är den även i bästa fall en kompromiss. Ändå finns det olika sätt
att göra vetenskapspolitik.
En förstärkt strategisk styrning av forskningen förflyttar styrmedlen
och makten över resurserna uppåt i organisationen. En av
riskerna med en sådan utveckling utgörs av allt smalare kontaktytor
mellan forskning och högre vetenskapspolitik. Alltid finns det
inflytelserika instanser som brukar beskriva universiteten och de
”samhälleliga krav” som ställs på dessa med skrämmande smala och
summariska termer. Om kontaktytan mellan vetenskap och vetenskapspolitik
försvinner, blir resultatet å ena sidan ihåliga strategier
och dyra men orealistiska önskemål, å andra sidan frustrerade forskare
som nog skulle vilja handskas med verkliga problem men saknar
resurser att forska i dem.
Den nationella vetenskapspolitikens utmaning är att få rubrikerna
och verkligheten att motsvara varandra bättre. Vetenskap är dock i hög grad något internationellt och suveränt,
och dess framsteg kan inte styras
med nationella beslut. Forskning borde
inte definieras endast med ord som ”allt
hårdare vetenskaplig konkurrens”, utan
snarare borde det vara fråga om en bättre
innehållsmässig uppfattning om den
aktuella verksamheten vid universitet
och forskningsanstalter. Det räcker inte
med kvantitativa indikatorer, för ofta
innebär dessa snarast mera mängd.
Reformerna bör motiveras mer
konkret. Hurdana skulle t.ex. de examensprogram
och forskningsprojekt
vara som samarbetet mellan universitet
och yrkeshögskolor eller rentav
sammanslagningen av dessa skulle
skapa? Nya öppningar och mångvetenskaplighet
är ofta hörda men ytliga
fraser. Förespråkarna för reformerna har
beredskap att röja undan existerande
strukturer och välja bort små enheter
och branscher, men tydligen är de
mindre villiga att diskutera innehållet
i forskning och utbildning tillsammans
med personalen och studenterna.
Å andra sidan borde forskare och
förespråkare för forskning öppet framföra
sina synpunkter och idéer inför
”administration” och den breda allmänheten
– för ingen kommer väl och ställer
frågor om dem. Att offentligt uttrycka
något välmotiverat och intressant är
ofta det bästa sättet att försvara forskningen.
Jämfört med t.ex. partipolitik
har själva vetenskapen dock ringa makt
eller möjligheter att nå uppmärksamhet
i offentligheten. Om den svagare kan
förändra den starkare, är systemet välfungerande.
Petri Koikkalainen ordförande, Forskarförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 4
|