ACATIIMI 2/15 tulosta | sulje ikkuna

Ledare

I vetenskapspolitiken borde stort och smått mötas

Tillsammans med undervisnings- och kulturministeriet driver regeringen universiteten och forskningsanstalterna i den riktning den vill, och som medel används resultatstyrning, profilering och strategisk finansiering. Universitetens nya ledningsmodell har överfört makten till styrelserna och rektorerna för att dessa effektivt ska kunna styra institutionerna i en tävling med uppfyllandet av resultatindikatorer som huvudgren.

Detta bygger på en tro att när någonting har valts eller valts bort och man därmed skapat en effektivare organisation, är vägen fri för en högklassigare och relevantare vetenskap.

Forskaren närmar sig ”nya spelöppningar” ur en annan synvinkel. Om hen anar ett genombrott är det vanligtvis inte tack vare förvaltningssystemet, utan det gäller något som syns i mikroskopet eller i ett arkivfynd. När meningen är att sammanställa en forskningsgrupp är människornas befattning, bakgrundsinstitution och även nationalitet en bisak, som dock kan leda till problem om forskningsförvaltningen är dålig. Tilliten till organisationsmodellernas förmåga att höja forskningens kvalitet verkar snarast vara en teoretisk trossak.

Kan den vetenskapliga och den vetenskapspolitiska synvinkeln någonsin mötas? Ett universitet utan vetenskap vore en anomali, men vi behöver också vetenskapspolitik, för utvecklandet av universitetsväsendet eller ens ett enda universitet kan inte baseras enkom på vetenskap. Vilken vetenskap – fysik, teologi eller marknasföring — kan någon fråga.

Eftersom vetenskapspolitiken borde omfatta både smått och stort, är den även i bästa fall en kompromiss. Ändå finns det olika sätt att göra vetenskapspolitik.

En förstärkt strategisk styrning av forskningen förflyttar styrmedlen och makten över resurserna uppåt i organisationen. En av riskerna med en sådan utveckling utgörs av allt smalare kontaktytor mellan forskning och högre vetenskapspolitik. Alltid finns det inflytelserika instanser som brukar beskriva universiteten och de ”samhälleliga krav” som ställs på dessa med skrämmande smala och summariska termer. Om kontaktytan mellan vetenskap och vetenskapspolitik försvinner, blir resultatet å ena sidan ihåliga strategier och dyra men orealistiska önskemål, å andra sidan frustrerade forskare som nog skulle vilja handskas med verkliga problem men saknar resurser att forska i dem.

Den nationella vetenskapspolitikens utmaning är att få rubrikerna och verkligheten att motsvara varandra bättre. Vetenskap är dock i hög grad något internationellt och suveränt, och dess framsteg kan inte styras med nationella beslut. Forskning borde inte definieras endast med ord som ”allt hårdare vetenskaplig konkurrens”, utan snarare borde det vara fråga om en bättre innehållsmässig uppfattning om den aktuella verksamheten vid universitet och forskningsanstalter. Det räcker inte med kvantitativa indikatorer, för ofta innebär dessa snarast mera mängd.

Reformerna bör motiveras mer konkret. Hurdana skulle t.ex. de examensprogram och forskningsprojekt vara som samarbetet mellan universitet och yrkeshögskolor eller rentav sammanslagningen av dessa skulle skapa? Nya öppningar och mångvetenskaplighet är ofta hörda men ytliga fraser. Förespråkarna för reformerna har beredskap att röja undan existerande strukturer och välja bort små enheter och branscher, men tydligen är de mindre villiga att diskutera innehållet i forskning och utbildning tillsammans med personalen och studenterna.

Å andra sidan borde forskare och förespråkare för forskning öppet framföra sina synpunkter och idéer inför ”administration” och den breda allmänheten – för ingen kommer väl och ställer frågor om dem. Att offentligt uttrycka något välmotiverat och intressant är ofta det bästa sättet att försvara forskningen. Jämfört med t.ex. partipolitik har själva vetenskapen dock ringa makt eller möjligheter att nå uppmärksamhet i offentligheten. Om den svagare kan förändra den starkare, är systemet välfungerande.

Petri Koikkalainen
ordförande, Forskarförbundet

  • Painetussa lehdessä sivu 4

ACATIIMI 2/15 tulosta | sulje ikkuna