2/14

  • pääsivu
  • sisällys
  • Tapani Kaakkuriniemi
    orförande, Forskarförbundet

     

    Så avvecklas anhopningen av sökande

    År 1991 rappade Juice Leskinen om hur staten var illa ute. Då fanns det andra bekymmer, men läget verkade lika utsiktslöst som nu, 23 år senare.

    Republikens regering ivrade i höstas för en markant ökning av studieplatser vid högskolorna. Förslaget baserade sig på en arbetsgruppsrapport, enligt vilken regeringen tänker ”öka antalet studieplatser utgående från arbetslivets behov, vilket kommer att innebära en ökning på ca 3 000 platser per år under åren 2014—2018.” Detta gäller huvudsakligen universiteten.

    Då den av regeringen tillsatta arbetsgruppen leds av finansministeriets kanslichef Martti Hetemäki, är dess idéer i praktiken huggna i sten. Visst kan man höra lite käbbel i regeringen eller riksdagen, men om ingen kommer med särskilda invändningar blir arbetsgruppens idéer verklighet.

    Men hur ska detta finansieras? Vid punkt 1.6e i rapportens bilaga 7 sägs att regeringen vill avveckla anhopningen av sökande genom att ”temporärt öka elevantagningen i synnerhet inom branscher som ur arbetslivets synvinkel är centrala”. Målet är 3 000 nya studieplatser per år till år 2018. Saken är viktig och regeringens målsättning hedervärd, men om sättet att genomföra detta är jag av helt annan åsikt. Vem vet vilka följder denna kryptiska matematiska formel kommer att få.

    Frågan om ett ökat antal studieplatser är arbetskraftspolitisk: om man utöver de gällande kvoterna tar in tre tusen studenter, är ökningen 15—17 %. Det redan nu ofördelaktiga relationstalet studenter per lärare skulle bli så undermåligt att det knappt kan uttalas högt utomlands. Undervisnings- och handledningsresurserna borde ökas med en femtedel. Månne den utlovade ökningen av finansieringsramen räcker till?

    Det finns knappast något ”ökat behov av arbetskraft” i sikte: vi har 44 000 registrerade arbetslösa akademiker, och med undantag av läkare håller antalet på att öka inom samtliga stora utbildningssektorer. Under pågående recession undviker man investeringar och trenden kan fortsätta 15 år framöver.

    Universiteten har inte varit konsekventa då de har definierat sina produktionskvoter. Under regressionen på 1990-talet ökade universiteten studieplatserna och grundade forskarskolor, eftersom den akademiska arbetslösheten plötsligt hade stigit till alarmerande höjder. Nu disputerar redan 1 700 doktorander varje år, och doktorernas arbetslöshet har på vissa håll blivit ett verkligt problem.

    För tio år sedan uppstod en överproduktion av examina. År 2007, året före Lehman Brothers konkurs, ville undervisningsministeriet skära ner antalet studieplatser. Således skulle minskningen tills år 2020 vara ca 4000 platser, och antalet studieplatser i hela Finland då vara 17 500.

    Inom medicin har studieplatserna redan blivit fler, men problemet är att de utexaminerade läkarna och de öppna vakanserna inte möts. Medicinska fakulteten vid Uleåborgs universitet motsatte sig ökningen med motiveringen att undervisningens kvalitet lider då personalen inte utökas i motsvarande takt. Väl talat, för inte heller medicinska fakulteten kan fungera utan personal.

    Även bristen på socialarbetare upplevdes år 2011 vara så skriande att hela 39 kommunaldirektörer vädjade till universiteten för att få flera studieplatser till branschen. Det råder fortfarande brist på behöriga socialarbetare, och situationen blir bara värre.

    Fattas besluten om studieplatser utan diskussion? Eller så att kommunerna lobbar och finansministeriets arbetsgrupp sänder sina gudomliga kungörelser?

    Tapani Kaakkuriniemi
    orförande, Forskarförbundet

    • Painetussa lehdessä sivu 5