2/12

  • pääsivu
  • sisällys
  • Tapani Kaakkuriniemi
    ordförande, Forskarförbundet

     

    Forskning, undervisning och värdering

    "Vetenskaplig forskning och på forskning baserad högsta undervisning ”. Vi fromma universitetsmedlemmar känner till denna fras lika väl som katekesen.

    Universitetet har som uppgift att främja, förmedla och uppfostra.” Vad innebär detta? Vi skola frukta undervisnings- och kulturministeriet och ifall vi inte kan bära detta skall vi åtminstone frukta lag och ordning, så att vi inte manar till ondska, svär, förtrollar, ljuger eller bedrar, i det att vi i all vår nöd tillropar det till vår undsättning. Och detta i all ödmjukhet.

    ”Till universitetssamfundet hör universitetets undervisnings- och forskningspersonal, övrig personal och studerande”. Vad innebär detta? Att det finns universitetsmedlemmar och universitetsmedlemmar, precis som det finns adel, prästerskap, borgare och de lottlösa.

    Universiteten tilldelas finansiering ur allmänna medel på basen av forskningsresultaten. Forskarna premieras även genom diverse tillkännagivanden och pris. Finlands Akademi utser stundom genom hård konkurrens forskningens spjutspetsenheter. Dessa tilldelas sedan resurser varpå de kan bada i solsken.

    Universitetens andra uppgift, den högsta undervisningen, hamnar i skymundan. Detta trots att största delen av de forskande universitetsmedlemmarna även undervisar. Då det högsta tillåtna timantalet i vissa arbetsuppgifter är 392 undervisningstimmar per år, känns det mera som ett straff än som en belöning. Skyddsklausulen, på högst 80 undervisningstimmar per år, som forskarskolornas juniorforskare tilldelats, känns inte heller som en belöning då doktorsavhandlingen väntar på sitt slutförande.

    Visst delas det ut pris till duktiga lärare men premieringarna har lägre status än de som delas ut av Akademin. Det är främst olika intresseorganisationer som delar ut dessa. Det finns många universitet som tilldelat något av sina fakulteter titeln kvalitetsenhet för undervisning. Det är dock få universitetsmedlemmar som egentligen kan slå sig för bröstet med att vara en god lärare. Ett gott rykte i detta hänseende kan högst innebära extraknäck som inbjuden vältalare vid olika tillställningar.

    Antalet slutförda slutexamen är måttstocken på undervisning. Av någon anledning är den rådande uppfattningen att undervisningen som en process kan jämföras med att skyffla sand m.a.o. att vem som helst kan klara av detta. Varje forskare med kvalitetsstatus anses också vara en lärare av rang. Olyckligtvis är världen inte så ljuv. En del av toppforskarna är usla pedagoger medan en del är virtuoser. Det finns inneboende talang och känsla men likväl infödd inkompetens och trångsynthet.

    Undervisning är att förmedla nya åhörare kunskap med forskningens perspektiv. Den äldsta alltså den sokratiska metoden med alternering mellan påstående och kullkastning är en av de bästa metoderna. En annan nästan lika bra metod är learning by doing. Det moderna universitetet värderar ingendera av metoderna.

    Trots allt finns det goda lärare bland oss. Vad är det för en sporrande faktor som producerar dem? Studier i universitetspedagogik? Knappast. Motivet är snarast att av hängivelse sprida det goda budskapet.

    Undervisningsmeriterna borde värderas likvärdigt med forskningsmeriterna. Skall vi alla tillsammans försöka verka så att målet uppnås?

    Tapani Kaakkuriniemi
    ordförande, Forskarförbundet

    • Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 4