 
|
|||||||||||||
|
Vad härnest, universitas?Vi lever år 2 under den nya universitetslagen. De som drev igenom ´reformen´ lovade också att det akademiska livet skulle uppleva en ny blomstringstid. Paradoxalt nog togs samtidigt nya kontroll-, rapporterings- och mätningssystem i bruk, vilket innebar ett storskaligt experiment med de människor som reformen skulle gälla. Enligt enkäterna lider det akademiska arbetet av dessa påklistrade uppgifter. I januari kommenterade forskaren Simon Head från Ruthermoreinstitutet vid Oxforduniversitetet mätnings- och kontrollmetoderna vid de brittiska universiteten på ett förträffligt sätt i The New York Review of Books. Han berättar hur Oxforduniversitetets kongregation, som motsvarar våra universitetskollegier, år 1985 med rösterna 738-319 vägrade utse premiärminister Margaret Thatcher till hedersdoktor eftersom ”fru Thatchers regering djupt och systematiskt skadat hela det offentliga undervisningssystemet i Britannien, från skötseln av de minsta barnen ända upp till de högsta forskningsprogrammen.” Vad lär vi oss härav? Kollegiet ska ha beslutanderätt vid universitetet. Och ryggrad. Eller vore det ändå bättre med ett tandlöst kollegium, så att det inte ska gå som i Britannien? Thatchers regering anställde konsulter för att söka hjälp bakom oceanen hos MIT och Harvard Business School, vilka hade skapat nya uppföljningsmetoder. I Britannien infördes begrepp som ”omstrukturering av businessprocesserna”, ”holistiskt kvalitetsledarskap”, ”benchmarking” och ”målorienterat ledarskap”. Harvards akademiska bokhållare Robert Kaplan och hans kollega vid MIT David Norton skapade ”nyckelindikatorer för personlig prestation”, som döptes till balanced scorecard. Universiteten skulle mäta kundrelationer, inre verksamhetsprocesser (mottagning och leverans av beställningar), monetära indikatorer (vinst och förlust) och till sist ´inlärningsindikatorer´. Till sist! Institutionerna kallades än kostnadsställen, än inkomstenheter. Vart sjätte år genomförs Research Assessment Excercise, och resultaten av värderingsövningen får avgöra i vilken mån staten finansierar universiteten och högskolorna. Enligt Head överförde förfarandet en ansenlig del av makten från akademiskt anställda till managers. Så trängde sig nyttans tidevarv in i det unkna universitas på en gång och länkade det samman med den moderna oeconomia. I Britannien följer ekonomin rätt traditionella spår, och där finns bara en bransch som representerar världstoppen, dvs. medicinindustrin, som också drar nytta av universitetsforskningens ´slutprodukter´. Så ligger det i både industrins och regeringens intresse att låta denna industri få fortfäste även inom universiteten. De vill och ofta också kan bestämma vilken forskning som är tillåten eller lönsam, eller hurdana forskningsresultat som publiceras. Och universitas i Finland? Vart är du på väg? Som ett litet land har Finland sina fördelar: här är också de stora bolagen rätt små i global skala, och universitetens autonomi respekteras. Tills vidare. Tapani Kaakkuriniemi
|
||||||||||||
