Innomani

Statsrådets innovationspolitiska redogörelse till riksdagen är intressant lektyr. Ordet innovation eller ord med det prefixet upprepas i redogörelsen närapå trehundra gånger. Med denna innovativa skrivstil vill man möjligtvis poängtera att innovativitet är det kapital som Finland klarar sig med i de framtida utmaningarna. Redogörelsen kunde lika gärna heta den näringslivspolitiska redogörelsen. Den avslöjar regeringens viljetillstånd och är i linje med många andra dokument, som personalorganisationerna kommenterat under de senaste åren. Med en genomgående likadan retorik siktar regeringen på att likrikta våra funktioner. Dokumenten bygger på tanken att optimering av produktiviteten och konkurrenskraften kan nås genom en systematisk och övergripande utveckling. Enligt riktlinjerna måste man ändra på styrningssätt samtidigt som man utvecklar och förnyar strukturer. Då man läser redogörelsen slås man av oron att produktivitet och konkurrenskraft är den enda värdegrunden som vår framtid byggs på. Redogörelsens definition på innovation är nämligen en utnyttjad kompetensbaserad konkurrensfördel.

Förnyelsen av högskoleväsendet är av central betydelse i den innovationspolitiska redogörelsen. För att nå de av riktlinjerna utstakade målen bör våra universitet förnyas både strukturellt och administrativt.

Då statsrådet godkände regeringens förslag till ny universitetslag 19 februari demonstrationer till trots, är det endast en av en räcka betydelsefulla incitament i förvandlingsprocessen.

Demonstrationerna avslöjar att en stor del av universitetens personal och studenter känner sig lurade. Bristen på förtroendet är mångfacetterad och djup. Skaran av tvivlare och kritiska tänkare är betydligt större än skaran av demonstranter. Detta är inget gott tecken med tanke på att den nya universitetslagen skall förankras i universitetens verksamhet i början av augusti. Beroende på vem som tolkar universitetslagen och redogörelserna ter sig universitetens framtid helt olika. Undervisningsministern försäkrar att den nya universitetslagen är det näst bästa som hänt universiteten sedan de grundades. Demonstranterna ser händelsen snarare som ett meteoritnedslag vilket slår ut det gamla goda bildningsuniversitetet inom vilket forskningens ställning var autonom.

I detta skede är båda tolkningar lika verkliga eller uppdiktade. Universitetsfolkets tro på beslutsfattarnas goda vilja är mycket svag. För att lugna ner situationen borde det nu finnas politisk vilja att göra konkreta förändringar i lagen istället för tomt prat. Förstärkandet av kollegiets makt så att styrelsen är ansvarig inför universitetskollegiet skulle vara en sådan gärning. Det är tekniskt sett en obetydlig sak men ideologiskt sett skulle textförändringen ha en enorm betydelse. Förändringen skulle avsevärt förbättra förtroendet för den nya lagen och framför allt för de målsättningar man försöker nå med förändringarna.

I universiteten är man för närvarande sysselsatta med att skriva förordningar och strategier som skall fastslås av de nya universitetens styrelse. Man kan konstatera att denna process sköts av de olika universiteten på varierande sätt. Genom att idka god personalpolitik kan universitetens högsta ledning å sin sida bidra till att förtroendet byggs ut.

En kunnig personal är uppfinningsrikedomens kapital. I statsrådets redogörelse har dock orden personal eller forskare använts mycket sparsamt. En forskare låter sig inte lätt beröras av ett viljetillstånd som skall styras med systematik och övergripande utveckling. Man kan dock instämma med redogörelsens anmärkning om att det är genom personalens och arbetskollektivets inspiration, engagemang och arbetsglädje som man når toppresultat . Genom att göra en liten förändring i lagtexten på det tidigare beskrivna sättet kan klyftan mellan å ena sidan regeringens viljetillstånd och å andra sidan personalens missnöje lätt minskas samtidigt som förtroendet växer. Det är en fråga om vilja.

Ragna Rönnholm
ordförande,
Forskarförbundet