Kolumn
Det är så sällan du är här på söndagarna
För en tid sedan råkade jag snacka om arbetstider
med en kollega. Vi båda vet att hela lärarkåren
vid universiteten överskrider totalarbetstiden
på 1600 timmar rejält, utan någon extra ersättning.
Enligt Statistikcentralen gäller detta alla
lärare på universiteten. En redaktör som refererade
Statistikcentralens uppgifter, antydde att
lektorerna och universitetslektorerna jobbar bara
(min kursivering) ca 2000 timmar, alltså 400 timmar
extra. Tydligen var det för litet enligt redaktören.
Kollegan berättade att hennes chef vid utvecklingssamtalet
hade undrat varför hon så sällan
är på jobbet på söndagarna. Hon hade blivit
förbryllad av frågan och sagt att sex dagar i
veckan med hennes ansvar för en stor del av ett
helt utbildningsprogram borde räcka. Hon måste
få ha en dag ledig för avkoppling, försökte hon.
Troligtvis blev hennes personliga utförande värderat
lägre i det för många så klumpiga statens
lönesystem (SLS). Hon jobbar ju bara sex dagar
i veckan. Jag blev förstummad av vad hon berättade
och undrade om detta kan vara sant. Men
sedan mindes jag ett fall där chefen önskade att
de anställda jobbar minst 60 timmar i veckan och
inte tar semester mer än två veckor om året. Såhär
får det inte gå till. Arbetsgivaren får inte
blunda för dessa oegentligheter. Alla behöver
avkoppling, eller hur?
Jag har också nyligen varit tvungen att ingripa
i ett fall där en lärare enligt mina beräkningar
jobbar 115 procent av sin arbetstid samtidigt
som hon är på deltidspension. Dessutom
hade personen i fråga efter 30 år i branschen en
personlig lönedel på nivå fyra. Efter trettio år på
universitetet bör man nog kunna sitt arbete så
bra att man minst är på nivå sex eller sju. Jag är
övertygad om att hon är skicklig i det vad hon
gör och att hon absolut borde vara minst på nivå sex. Problemet med oss lärare är att vi är för snälla.
Vi tänker på våra studenter och på institutionens
bästa, sällan på oss själva.
I ett annat fall hörde jag om två personer som
hade skrivit identiska arbetsbeskrivningar. Slutresultatet
var en fyra för timläraren och en sexa
för lektorn. Vad jag har hört har de samma utbildning
och samma arbete. Uppmuntrande,
eller hur?
Undra på varför undervisningsministeriet har
den 7 februari 2008 utfärdat ett brev till universiteten
där det står: “Sekä mahdollisessa tehtävien
että henkilökohtaisen suoriutumisen arvioinneissa
tulee noudattaa sopimusmääräyksiä.” Enligt
min tolkning betyder det att man bör följa
bestämmelserna i avtalet då man bedömer personens
kravnivå och den personliga prestationen.
Några egna kriterier får förmännen inte ha (inte
heller utvärderingsgrupperna för sin del). I mina
öron låter det dumt att undervisningsministeriet
måste påminna universiteten om att de måste
följa avtalet och lagen. Hur blir det om två år
när det inte finns ett ministerium som övervakar
universiteten?
Då det nya lönesystemet infördes talades det
varmt om att det är sporrande och att det är rättvist.
Mot dessa erfarenheter som jag här har beskrivit
är det inte så. Det är inte rättvist att man
får lägre lön för att man inte kommer till jobbet
på söndagarna eller för att man har fel titel. Det
är inte heller rättvist att man jobbar på övertid
gratis på en oskäligt låg prestationsnivå. Arbetsgivaren
bör ta mer ansvar för att utbilda cheferna,
speciellt prefekterna och dekanerna så att ett
sådant godtycke jag ovan beskrivit kan förhindras.
Jan-Håkan Öberg
Huvudförtroendeman, FOSU r.f.
|