Kolumn

Det är så sällan du är här på söndagarna

För en tid sedan råkade jag snacka om arbetstider med en kollega. Vi båda vet att hela lärarkåren vid universiteten överskrider totalarbetstiden på 1600 timmar rejält, utan någon extra ersättning. Enligt Statistikcentralen gäller detta alla lärare på universiteten. En redaktör som refererade Statistikcentralens uppgifter, antydde att lektorerna och universitetslektorerna jobbar bara (min kursivering) ca 2000 timmar, alltså 400 timmar extra. Tydligen var det för litet enligt redaktören.

Kollegan berättade att hennes chef vid utvecklingssamtalet hade undrat varför hon så sällan är på jobbet på söndagarna. Hon hade blivit förbryllad av frågan och sagt att sex dagar i veckan med hennes ansvar för en stor del av ett helt utbildningsprogram borde räcka. Hon måste få ha en dag ledig för avkoppling, försökte hon. Troligtvis blev hennes personliga utförande värderat lägre i det för många så klumpiga statens lönesystem (SLS). Hon jobbar ju bara sex dagar i veckan. Jag blev förstummad av vad hon berättade och undrade om detta kan vara sant. Men sedan mindes jag ett fall där chefen önskade att de anställda jobbar minst 60 timmar i veckan och inte tar semester mer än två veckor om året. Såhär får det inte gå till. Arbetsgivaren får inte blunda för dessa oegentligheter. Alla behöver avkoppling, eller hur?

Jag har också nyligen varit tvungen att ingripa i ett fall där en lärare enligt mina beräkningar jobbar 115 procent av sin arbetstid samtidigt som hon är på deltidspension. Dessutom hade personen i fråga efter 30 år i branschen en personlig lönedel på nivå fyra. Efter trettio år på universitetet bör man nog kunna sitt arbete så bra att man minst är på nivå sex eller sju. Jag är övertygad om att hon är skicklig i det vad hon gör och att hon absolut borde vara minst på nivå sex. Problemet med oss lärare är att vi är för snälla. Vi tänker på våra studenter och på institutionens bästa, sällan på oss själva.

I ett annat fall hörde jag om två personer som hade skrivit identiska arbetsbeskrivningar. Slutresultatet var en fyra för timläraren och en sexa för lektorn. Vad jag har hört har de samma utbildning och samma arbete. Uppmuntrande, eller hur?

Undra på varför undervisningsministeriet har den 7 februari 2008 utfärdat ett brev till universiteten där det står: “Sekä mahdollisessa tehtävien että henkilökohtaisen suoriutumisen arvioinneissa tulee noudattaa sopimusmääräyksiä.” Enligt min tolkning betyder det att man bör följa bestämmelserna i avtalet då man bedömer personens kravnivå och den personliga prestationen. Några egna kriterier får förmännen inte ha (inte heller utvärderingsgrupperna för sin del). I mina öron låter det dumt att undervisningsministeriet måste påminna universiteten om att de måste följa avtalet och lagen. Hur blir det om två år när det inte finns ett ministerium som övervakar universiteten?

Då det nya lönesystemet infördes talades det varmt om att det är sporrande och att det är rättvist. Mot dessa erfarenheter som jag här har beskrivit är det inte så. Det är inte rättvist att man får lägre lön för att man inte kommer till jobbet på söndagarna eller för att man har fel titel. Det är inte heller rättvist att man jobbar på övertid gratis på en oskäligt låg prestationsnivå. Arbetsgivaren bör ta mer ansvar för att utbilda cheferna, speciellt prefekterna och dekanerna så att ett sådant godtycke jag ovan beskrivit kan förhindras.

Jan-Håkan Öberg
Huvudförtroendeman, FOSU r.f.