ACATIIMI 2/07 tulosta | sulje ikkuna

Sambo eller smygälskling?

Utredningsmännen Jääskinen och Rantanen föreslår omfattande förändringar i universitetens finansiering och administration. Dessa presenterar de i sin rapport Revidering av universitetens ekonomiska och administrativa ställning, som de överlämnat till undervisningsministeriet. Förslagen motiveras med ökad autonomi och moderniseringsbehov. En verkställning av förslagen skulle påverka såväl universitetsväsendets relation till statsmakten och de universitetsanställda som relationerna inom universiteten.

För det första skulle förhållandet mellan universitetet och statsmakten förändras radikalt. Skulle staten fortfarande vara intresserad av universiteten i fall förhållandet blivit så pass löst att staten skulle finansiera universiteten i form av statligt bidrag? Skulle staten byta ut sin sambo mot en smygälskling? Det här skulle oundvikligen synas i finansieringen. Med hänvisning till utvecklingslagen har universiteten kunnat kräva en tillräcklig och stabil finansiering. En finansiering i form av överföringsutgifter skulle i mycket högre grad vara beroende av konjunkturer – politiska och ekonomiska – vilket skulle göra finansieringen mycket instabil. Om något universitet ändå på egen hand kunde skaffa sig finansiering och förvalta denna oberoende av sin position som statligt räkenskapsverk, skulle riksdagen lätt kunna minska den statliga finansieringen i motsvarande grad.

Även personalens förhållande till sin arbetsgivare skulle förändras. Universitetens personalpolitiska program är säkert som de skall och planerna goda. Ändå vet alla att när det gäller exempelvis UPJ-processen har bara ett fåtal universitet visat vilja eller förmåga att verka för hela personalen eller på ett sätt som personalen har godkänt. Därför är det inte heller skäl att anta att situationen skulle bli bättre i det nya sköna autonoma universitetet. I synnerhet har de stora mångvetenskapliga universiteten varit problematiska förhandlingsparter. Universiteten har velat verka så självständigt och oberoende av undervisningsministeriets styrning som möjligt, vilket har lett till att personalen fått lida. Därför kan personalen knappast lita på universitetens förmåga att styra sin egen personalpolitik och ingå arbetsavtal som enligt förslaget skulle ersätta tjänsteförhållandena. En verkställning av förslagen skulle också leda till att universiteten skulle vara tvungna att godkänna de ekonomiska riskerna. Precis som i affärsverken skulle personalen ansvara för följderna ifall riskerna blir verklighet.

Också när det gäller administrationen skulle personalens ställning vid universiteten förändras. Vem som är ansvarig inför vem i universitetens förvaltning är ett av de mest intressanta – och avslöjande – förslagen i utredningsmännens rapport. I den nuvarande förvaltningsmodellen fattas besluten av olika organ bestående av ett flertal förtroendevalda, och alla ledare från institutionsnivå ända fram till rektorsämbetet väljs genom val. Denna modell enligt vilken de valda organen eller ledarna är ansvariga inför sina väljare motvsvarar enligt utredningsmännen inte längre dagens behov. I stället borde man hitta ett sätt att leda universiteten på samma sätt som affärsverken. I så fall skulle personalen kanske förlora sin möjlighet att delta i beslutsfattandet och göra sin röst hörd på olika nivåer. Det kunde uppstå en situation där den högsta beslutsfattande makten i en expertorganisation skulle användas och ledas av en direktion utan att majoriteten av dess medlemmar har någon djupare insikt i vad de leder och vad den underlydande personalen egentligen sysslar med. Det är inte fråga om processer i en produktionsanläggning eller om kassaflöden utan om kunskapsproduktion och skötsel av nationens kunskapsreserv, om den studerande ungdomens utbildning och bildning. Behöver man verkligen en direktion som består av utomstående personer för att leda dessa funktioner vid universiteten?

Förslagen har goda mål: att bli kvitt den styva positionen som räkenskapsverk, möjlighet att få extra finansiering och eventuellt att kunna lösgöra sig från inkonsekventa projekt lik statens produktivitetsprogram. Dessa mål kan också uppnås med lättare medel, vilket även gäller skötseln av relationerna mellan universiteten och det övriga samhället.

En nödvändig förutsättning för alla reformer är dock det att man garanterar undervisningen och forskningen tillräcklig samt stabil finansiering. Likaså måste tjänsteförhållandet bevaras i arbetsuppgifter som är förknippade med offentlig makt. Undervisningsministeriets ledande roll som förhandlingspart bör bevaras, och löneförhandlingarna liksom underhandlingarna gällande alla anställningsvillkor bör också i fortsättningen föras centralt.

Tuula Hirvonen
Ordförande, Universitetslektorernas förbund


ACATIIMI 2/07 tulosta | sulje ikkuna