ACATIIMI 5/06 tulosta | sulje ikkuna

Maj-Len Rönkä

Rädda universitetslärarrollen!

Håller universitetslärarrollen på att trivialiseras? Undervisningen har låg status i resultatmätningarna, lektorskåren som enligt mitt förmenande är ryggraden i universitetsundervisningen har på senare tid fått allt fler nya uppgifter och mera svårhanterliga studentgrupper, arbetsdagen har blivit splittrad av olika rutiner, genomgång av e-post och sammanträden kring projekt som pålagts universiteten från undervisningsministeriet. Det kollegiala beslutsfattandet har delvis blivit överkört av föredragande tjänstemän och nytt ledarskap.

De mest genomgripande reformerna som påverkat lärarrollen är införandet av totalarbetstiden på 1600 timmar år 1997 samt inskrivningen av den tredje uppgiften i universitetslagen år 2004. Totalarbetstiden har gjort det möjligt för en lektor att, åtminstone i teorin, forska på betald arbetstid. Den tredje uppgiften har förpliktat universiteten och lärarna att se till att undervisningen är samhällstillpassad, universiteten skall erbjuda nya målgrupper undervisning till exempel genom öppna universitetet, de studerande som blivit allt fler till antalet skall utbildas kostnadseffektivt och med god genomströmning.

Studentgrupperna har blivit större och mer heterogena på grund av deltagarnas varierande bakgrund och jag har på känn att det inte längre räcker att en lärare behärskar sitt ämne, den pedagogiska skickligheten blir allt viktigare när det gäller att skapa sådana inlärningsstrategier att hela gruppen kan tillägna sig utbildningen. Universitetets resultatansvarighet tolererar inte att svaga studerande slås ut och i strategierna poängteras att kraven inte får sänkas och att den höga kvaliteten bör upprätthållas. Det omöjligas konst!

Motivationen för effektiva studier är ofta svag och vissa studerande har svårt att finna sin plats i utbildningen och prioritera närvaro på lektionerna framom förvärvsarbete, resor och fritid. Denna attityd är till skada för de studerande som tar sina studier på allvar och vill lära sig något, en kategori som lyckligtvis än så länge är i majoritet.

Distansundervisning och olika typer av flexibel utbildning över nätet är ett kraftigt uttalat krav från de studerandes sida. Införandet av kursutvärderingar har skapat en distans mellan lärare och studerande, ett kundförhållande som emellertid inte är äkta eftersom kunden, den studerande, har rätt att uttala sig anonymt. Det finns också risk för att när man i framtiden söker mätare för lärarens personliga arbetsprestation som grund för den nya lönesättningen kommer kursutvärderingarna att spela en allt viktigare roll.

Det är naturligt att de beskrivna nya strömningarna kommer att påverka lärarrollen. Med risk för att bli stämplad som bakåtsträvare påstår jag att utvecklingen inte nödvändigtvis sker i positiv riktning utan leder till att lärarrollen trivialiseras. Universitetslärarrollen gav tidigare den utbildningsansvariga mer ro att reflektera över sitt arbete och fördjupa sitt kunnande i ämnet.

Vad bör göras för att universitetsutbildningen också i fortsättningen skall vara meningsfull och utvecklande för både lärare och adepter?

Någon form av terminsavgift skulle öka de studerandes motivation, ansvarskänsla och respekt för studierna; en gratis produkt har inte samma status som en avgiftsbelagd. Jag anser inte att avgiften skall vara så hög att finska staten tjänar på detta, en lägre avgift kombinerad med ett stipendiesystem är ett tillräckligt incitament. Jag hoppas att de politiska beslutsfattarna och universitetens ledning så småningom har mod att erkänna realiteterna.

Om de studerande också i fortsättningen skall spela en roll i kvalitetsarbetet bör de vara medarbetare och medansvariga för det goda resultatet, inte enbart anonyma kritiker i utvärderingsprocessen.

Varje universitetslärare bör ges möjlighet att utveckla sin pedagogiska färdighet genom att delta i universitetspedagogisk utbildning på betald tid, inom ramen för den personliga arbetsplanen.

Det finns mycket att rädda i universitetslärarrollen, vi lärare har en viktig uppgift, fylld av utmaningar, var och en av oss unik i sin egen självständiga yrkesutövning, vilket bevisas av att det är nästan omöjligt för en universitetslärare att finna en vikarie!

Maj-Len Rönkä är fil.dr och lektor i svenska vid Åbo handelshögskola (Turun kauppakorkeakoulu)

 

ACATIIMI 5/06 tulosta | sulje ikkuna