På spaning efter produktivitet vid universiteten

Statsrådet har godkänt ett produktivitetsprogram för universiteten. Programmet har väckt oerhört rabalder inom ett flertal sektorer i statsförvaltningen. Orsaken bakom programmet är klar. När åldersklasserna blir mindre, kan statsförvaltningens andel av arbetsmarknaden inte öka. Som utgångspunkt har man valt en enkel giljotinmodell, där bara en del av de tjänster som blir lediga skulle besättas. Denna modell bör dock slopas, för behovet av och möjligheterna till omstrukturering är mycket olika i olika förvaltningsområden.

Det skulle vara speciellt problematiskt att genomföra produktivitetsprogrammet på ett schablonartat sätt just vid universiteten. I sig måste ju universiteten kunna uppvisa hög produktivitet, men de medel som nu föreslagits skulle snarare sänka produktiviteten. Under det senaste årtiondet har universitetsväsendets produktivitet utvecklats mycket snabbt, oberoende av vilka examens- eller forskningsrelaterade kriterier man använder som måttstock. Detta har åstadkommits med stark resultatstyrning. Antalet studerande har ökat markant medan antalet lärare har förblivit mer eller mindre konstant. Även den relativa andelen av konkurrenssatt extern finansiering har ökat märkbart, vilket har medfört en ansenlig mängd ytterligare förpliktelser för professorer och andra som ansvarar för handledning av forskare. Detta syns speciellt tydligt i kartläggningar av arbetstiden vid universiteten, enligt vilka lärarnas verkliga arbetstid på årsnivå klart överskrider de 1600 timmar som är inskrivna i kollektivavtalet. Professorernas genomsnittliga arbetstid per vecka är närapå 50 timmar. Således baserar sig universitetens effektivitet i allt högre grad på oavlönat övertidsarbete. Ett minskat antal tjänster skulle leda till nedskärningar av antalet studenter och skada forskningssystemet. Detta skulle också sätta stopp för många unga forskares karriär.

Universitetens resultat, forskning och högsta utbildning, utgör en viktig hörnsten i den nationella överlevnadsstrategin. Nedskärningarna i antalet tjänster står i bjärt kontrast till de målsättningar som ställts för universiteten. Dessutom kan de leda till att de förväntningar som baserar sig på forskning och kunnande inte infrias.

Undervisningsministeriet har gjort upp planer för hur produktivitetsprogrammet borde genomföras vid universiteten. I sitt förslag vill ministeriet i första hand rikta frigjorda resurser på nytt och i synnerhet göra de administrativa strukturerna effektivare. Det kommer inte att vara lätt att finna möjligheter till kostnadsbesparingar, så stränga som universitetens effektivitetssträvanden i dagens läge är. En sanering av stödfunktionerna får inte leda till en situation där de administrativa och assisterande uppgifterna överförs till lärare och forskare. En sådan utveckling skulle leda till en snabb sänkning av produktiviteten.

I produktivitetsprogrammets följande skeden kommer underhandlingarna med undervisningsministeriet och finansministeriet att spela en central roll. Undervisningsministeriet har som sin krävande uppgift att försvara universitetsväsendets särställning och ge produktivitetstänkandet en riktning som skulle förstärka universitetens verksamhet. Även de politiska beslutsfattarna kommer att stå i brännpunkten, de måste ju ta ställning till utbildnings- och forskningspolitiken. I praktiken torde universitetens framtid utformas i det nya regeringsprogrammet efter riksdagsvalet. Således kommer valåret att bli intressant även för universitetsanställda.

Tapani Pakkanen
Ordförande
Professorsförbundet