Verkar forskarkarriär vid universitet lockande?

Utvecklandet av universiteten diskuteras ständigt i offentligheten. Man är bekymrad över den vetenskapliga nivån i Finland, och speciell oro känner man för hur det kommer att gå för expertisen på toppnivå. Det råder enighet om att ifall den finska vetenskapen vill vara konkurrenskraftig i framtiden måste forskarkarriären göras mera lockande. I internationella evalueringar har våra universitet inte placerat sig precis i täten, låt vara att Finland med tanke på sitt befolkningsunderlag klarar sig bra eller rentav utmärkt i utvärderingar av den vetenskapliga verksamheten. Det bör dock beaktas att jämförelserna mellan olika universitet inte tar hänsyn till de resurser som står till förfogande. Vid de främsta amerikanska universiteten kan resurserna vara tio gånger så stora per lärare-forskare som i Finland.

Det råder inget tvivel om att den finska vetenskapens framtid förutsätter åtgärder som gör forskarkarriären mer lockande. Också det vetenskapliga samfundet och i synnerhet universiteten måste konkurrera om de bästa förmågorna i en situation där Finlands befolkningsunderlag håller på att krympa. Såväl detta faktum som konkurrensen om utländska forskare utgör randvillkoren för kunnande på toppnivå. De finländska universiteten har ursprungligen inte grundats för att eftersträva internationellt högklassig forskning, utan målet har varit att utbilda tjänstemän och lärare. Många universitet grundades helt enkelt för att täcka behovet av undervisning i en disciplin. Undervisningen förutsatte en stor kapacitet som byggdes upp så att de akademiska tjänsterna hade stor undervisningsskyldighet. Vid många nya universitet, och även vid de gamla som nu började utvidga sin verksamhet, ledde detta till en proportionellt sett stor andel undervisningsbetonade tjänster i tjänstestrukturen. Den tid som efter institutions- och förvaltningsuppgifter blev över för forskning gjorde det sällan möjligt att idka forskning på toppnivå eller ens effektiva påbyggnadsstudier. Man försökte lösa problemet till och med genom att i anslutning till universiteten grunda separata forskningsinstitutioner och forskartjänster.

I dagens läge har universitetens finansieringssystem genomgått en märkbar förändring. En avsevärd del av forskningsresurserna kommer i form av extern konkurrensutsatt finansiering. Universitetens grundfinansiering har inte utvecklats, medan antalet studerande har ökat markant samtidigt som målet för avlagda examina har höjts. Samtidigt har antalet lärare till och med minskat. Detta har ytterligare ökat universitetslärarnas arbetsbörda och försämrat möjligheterna att forska. Utvecklingen har inte precis gjort den akademiska forskarkarriären lockande.

Forskarskolsystemet hör till de bästa innovationerna inom den vetenskapliga påbyggnadsutbildningen i Finland. Systemet är konkurrensutsatt och kan modifieras efter förändrade utbildningsbehov. För den studerande möjliggör detta påbyggnadsstudier på heltid. Däremot verkar den traditionella modellen för påbyggnadsstudier som baserar sig på assistenturer bli nertrampad av nerskurna resurser och en ökande arbetsbörda. Inte heller inom ramen för andra tjänstebeteckningar är det möjligt att lätt och snabbt avlägga påbyggnadsexamen. Forskarskolornas framgång kan förklaras med deras separata finansiering som täcker de centrala kostnaderna för utbildningsplatserna. Löneresurserna är inte beroende av universitetsanslagen utan av forskarskolornas konkurrenskraft och efterfrågan på den utbildning som de erbjuder.

Vill man göra forskarkarriären mera lockande är det skäl att skärskåda hela tjänstestrukturen. Doktorsexamen bör bli grundexamen för universitetslärare. De lärare som ännu inte avlagt doktorsexamen måste få bättre möjligheter till påbyggnadsstudier. Universiteten behöver också fler tjänster för forskardoktorer.

I övre ändan av tjänstehierarkin skall vi ta modell av de främsta utländska universiteten vid vilka antalet professorer samt de tidsmässiga och materiella resurserna för forskning är betydligt större än i Finland. Korta professurer på visstid gör sannerligen inte forskarkarriären mera lockande.

Som bäst är en forskarkarriär ett givande kall. Det intressanta arbetet kompenserar många praktiska svårigheter. Forskarkarriären görs mindre lockande av lönernas dåliga konkurrenskraft och av den osäkerhet som visstidsanställningarna ger upphov till.

Tapani Pakkanen
ordförande, Professorsförbundet

(painetun lehden s. 4)