Universitetens galna år
I år står universiteten under ett enormt tryck. De
står inför ett flertal utmaningar: examensstrukturerna
förnyas i enlighet med Bolognaprocessen, den nya universitetslagen
innebär att universitetens tredje uppgift ökar i betydelse,
det finns ett flertal reformer i anknytning till en icke fungerande
tjänstestruktur, universitetens kvalitativa evaluering håller
på att ta form, den förkortade studietiden innebär
en del förpliktelser, grunderna för lönesättningen
förnyas, for-skarutbildningen effektiveras, det har skapats
en ideo-logi enligt vilken det finns toppuniversitet med kritisk
massa som underlag, och så vidare.
Det är inte alls överdrivet att påstå att detta år
i flera avseenden är exceptionellt. Knappast någonsin tidigare har
man ställt så stora krav på universiteten, och till råga
på allt borde dessa reagera på dem alla på en gång.
Universiteten åläggs nya uppgifter i en ständigt accelerande
takt, men det verkar inte finnas någon annan instans än personalorganisationerna
som oroar sig för de nödvändiga resurserna. Universitetens ledning,
liksom också deras finansiärer, verkar vara av den åsikten
att universiteten har varit så ineffektiva att det är lätt
att finna den extra tid som reformerna förutsätter, om man bara klämmer
de universitetsanställda mellan sköldarna. En sådan slutsats är
helt naturlig då vi betraktar vilka tilläggsresurser universiteten
har fått eller internt riktat på nytt för att kunna genomföra
reformerna. Det arbete som reformerna kräver har nästan i sin helhet
fogats till de redan existerande uppgifterna.
Ett nästan sorglustigt exempel på resursernas otill-räcklighet är
de resurser som både Undervisningsministeriets förhandlare och universiteten
själva har reserverat för lönereformen, som gäller cirka
trettio tusen universitetsanställda. Fastän det bland dessa finns
en ansenlig mängd sådana som inte har finska som modersmål,
finns det i skrivande stund fortfarande inga beskrivningar av arbetsuppgifternas
kravnivå på vare sig svenska eller engelska. Även inom olika
universitet har det funnits många olika slags åsikter om hur mycket
resurser genomförandet av lönereformen förutsätter.
Förutom resursproblemen har arbetet kring löne-reformen också bragt
i dagen att vissa universitet som betraktar sig själva som störst
och vackrast verkar vara villiga att bryta mot den existerande och välfungerande
förhandlingspraxisen. När det inte går att genomföra de
egna synpunkterna och visionerna via det traditionella förhandlingssystemet, är
det inte dessa som ändras, utan arbetsgivarparten fattar medvetet beslut
med hjälp av vilka den försöker förverkliga sina egna idéer
på ett sätt som avviker från det som man tillsammans kommit överens
om. Skulle sådana universitet faktiskt vara mer beredda på en större
ekonomisk autonomi?
Redan i fjol ville man börja med en utslagning, där i synnerhet utomstående
instanser ville börja dela universiteten i får och getter – i
toppar och flugviktare. Samma spel verkar fortsätta även i år.
Och kanske det i själva verket är hög tid att skilja åt
de goda universiteten från de dåliga. Kriterierna måste dock
för-ändras. En central faktor i denna fördelning är det
hur universiteten behandlar sin personal. När det gäller att kunna
svara på de utmaningar som till en stor del ställts av utomstående,
kan inget universitet klara sig enbart med hjälp av arbetsgivartjänstemän.
Bara ett universitet som bryr sig om personalens välmående kan på lång
sikt vara högklassigt och effektivt. Detta bör såväl universitetens
högsta ledning som utomstående komma ihåg. Tyvärr verkar
det dock vara så att universiteten inte tror på detta utan på-tryckning
utifrån. Detta har vi sett många gånger i samband med frågor
kring visstidsanställningar och stipendieforskarnas socialskydd. I fortsättningen
gäller det verkligen att lägga större vikt på personalpolitiken
som en av universitetens finansieringskriterier.
Antero Puhakka
Ordförande
Forskarförbundet
(painetun lehden s. 4) |