Verksamheten på lokal nivå är viktig

Kollektivavtalslagen trädde i kraft år 1970 och sedan dess har man i våra ämbetsverk tillämpat ett relativt centraliserat förfaringssätt i förhandlingss- och avtalsverksamheten när det gällt anställningsvillkoren. Inte ens den tämligen omfattande autonomin vid våra universitet har förmått överföra förhandlings- och avtalsmekanismen till det lokala planet i någon större omfattning. Att detta inte skett betecknas av många som en positiv sak. Det håller emellertid på att så småningom ske en förändring på den punkten. Till exempel arbetstidsavtalet lockar i kombination med universitetens kroniska brist på pengar allt oftare till lokala innovationer, eftersom avtalet lämnar utrymme för olika tolkningar. En närmare analys av detta kan i framtiden visa att det inte ens varit universitetens avsikt att formulera tillämpningarna på ett så kallat lovligt sätt.

Ifall det nya lönesystemet varom avtal ingås på centralnivå blir infört, vilket i detta nu verkar sannolikt, skapar detta ett ytterst stort tryck på att överföra de fortsatta förhandlingarna om tillämpningen av systemet helt till det lokala planet. Principen är i och för sig acceptabel. Det torde vara lättare att på lokal nivå bedöma kravnivån för personalens olika arbets-uppgifter, dvs. den uppgiftsrelaterade lönedelen, och i synnerhet storleken på den del av lönen som baserar sig på den personliga arbetsinsatsen.

Ett stort frågetecken är dock tills vidare pålitligheten i utvärderingen samt hur man skall klara av att upprätthålla den jämna nivån på riksplanet.

Idén med den lokala förhandlingsverksamheten är uttryckligen att få till stånd löneglidningar som över-skrider nivån för de centrala avtalen. Dessa löneglidningar är allmänna inom den privata sektorn, men vid de statliga ämbetsverken är de ytterst sällsynta. Staten som arbetsgivare har upprepade gånger, bl.a. i anslutning till löneutredningarna och till lönehöjningarna som varit en följd av dessa, velat visa att staten som utbetalare av löner är en konkurrenskraftig faktor i arbetslivet. Vi på arbetstagarsidan kan förmodligen tro på detta i det skede då den procentuella förhöjningen på nytt blir tvåsiffrig. Härmed avser jag inte decimaler utan hela procent.

Finska staten har inom EU förbundit sig till en stram ekonomisk politik och detta har resulterat i att huvudtitlarna i budgeten under många år har hållits i ytterst hårda tyglar.

De lönetillägg som de statliga ämbetsverken fått genom de allmänna avtalen har man visserligen lovat kompensera, men när det gäller lokala överskridningar måste motsvarande inbesparingar sökas på annat håll och detta måste ske med beaktande av medbestämmandelagen. I och med att den tredje uppgiften skrivits in i universitetslagen är det möjligt, och till och med önskvärt, att skaffa extern finansiering som inte ingår i budgetramarna. Det är emellertid ytterst svårt för universitet och institutioner som är verksamma inom grundforskningen och utbildningen att skaffa finansiering på den öppna marknaden. Därför borde den personal som har hand om dessa grundläggande uppgifter inte ytterligare belastas med kravet att skaffa extern finansiering för verksamheten.

Finlands Akademi och TEKES är inte externa finansieringskällor med hänsyn till universitetens budgetramar. EU-pengar för universiteten eller för nätverk som administreras av universiteten eller för projekt är inte lokal verksamhet utan verksamhet på det regionala planet. Minst ett universitet eller en filial verkar i 20 landskap i vårt land. Universiteten deltar i regionens interna verksamhet och de kan sägas vara, och har varit, sin regions och också eventuella andra regioners andliga och materiella drivkraft.

Vad annat utom lönefrågor kan ingå i förhandlingsverksamheten på lokal nivå? Utbildningspolitiken är förmodligen en sektor som riksdagen också i fortsättningen kommer att ha hand om. Arbetslivets kvalitetsfrågor är till karaktären sådana att åtminstone initiativen och också tillämpningarna bör utformas i den lokala förhandlingsverksamheten. Ur organisationernas synvinkel är verksamheten på lokalnivå viktig, eftersom den ökar kontaktytan både organisationerna emellan och gentemot medlemmarna och arbetsgivaren. Organisationens verksamhet fokuseras till en stor del på den vetgiriga medlemskårens utbildning. Detta är en lönsam investering för organisationen, eftersom den i gengäld får både en utbildad reserv för intressebevakningsverksamheten och en lokal förhandlingskapacitet på hög nivå. Detta sistnämnda är grunden både för vår nuvarande och för vår framtida förhandlingsverksamhet.

Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund

(painetun lehden s. 4)