Frihet att forska på eget beväg

Enligt universitetslagen utgörs universitetens främsta uppgifter av fri forskning och forskningsbaserad högsta undervisning. Det finländska universitetsväsendet avviker från motsvarande system i många andra länder såtillvida att vi inte har åtskilda universitet som skulle koncentrera sig på antingen forskning eller undervisning. Forskningens betydelse understryks även av det preciserande tjänstekollektivavtalet där utvecklandet av den forskningsbaserade undervisningen uttryckligen ingår. Med andra ord utgör forskningen den grund på vilken den akademiska undervisningen borde byggas.

Det finns många slags forskare i universitetssamfunden. Det finns ett fåtal som i stadigvarande tjänsteförhållande bedriver forskning som sin huvudsakliga sysselsättning. En annan grupp utgörs av visstidsan-ställda projektforskare, vilkas antal blivit nästan tredubbelt under de senaste tio åren. Den tredje gruppen består av universitetens forskarlärare (professorer, överassistenter, assistenter, lektorer osv.) Det har genomförts en undersökning gällande universitetslärarnas totalarbetstid. Resultaten håller ännu på att finslipas, men det har redan framgått att forskningen i dessa tjänster helt tydligt är underställd andra uppgifter såsom undervisning, förvaltning, institutionsuppgifter osv. Det finns ytterligare en fjärde forskar-grupp som utgörs av dem som håller på att utbilda sig till forskare. Utöver dessa finns det ännu en hel del människor som på egen risk bedriver fri forskning. Det är fråga om stipendieforskare som nog i praktiken bedriver forskning som huvudsyssla, fastän de formellt inte ens är anställda som forskare.

Den fria forskningen innebär en risk som för stipendieforskarnas del realiseras när de tyr sig, eller är tvungna att ty sig till sociala förmåner. Först då inser många stipendieforskare vilka allvarliga brister deras socialskydd egentligen har. Det finländska socialskyddet baserar sig ju i hög grad på ett antagande att folk har fast anställning. Eftersom stipendieforskarna inte har någon anställning alls, är de inte heller berättigade till inkomstrelaterade förmåner. Således får den som med hjälp av stipendium skriver på sin avhandling endast minimibeloppet av moderskapspenning eller grundbeloppet av sjukdagpenning. Stipendietiden berättigar inte till pension, olycksfallsförsäkringarna upphör att gälla, stipendietiden beaktas inte när det gäller att fylla arbetsvillkoret i samband med ansökan om arbetslöshetsersättning osv.

Det är inte fråga om ett marginellt problem. År 2002 uppgick de stipendier som beviljades för konst och vetenskap sammanlagt till över hundra miljoner euro. Om vi jämför detta belopp med universitetens budgetmedel ser vi att endast Helsingfors och Uleåborgs universitet samt Tekniska högskolan har en budget som överskrider beloppet.

Genom sin stipendiepolitik har universiteten skaffat sig ett diskutabelt renommé. I fjol beviljade universiteten från sitt moment för löpande utgifter forsknings- eller doktorandstipendier motsvarande minst 4,8 miljoner euro. Att bevilja stipendier till doktorander från medel som reserverats för löpande utgifter har blivit ett sätt för universiteten att uppnå de överdimensionerade målsättningarna. Ett sådant förfaringssätt är förkastligt. Forskarna borde anställas i tjänsteförhållande, eftersom deras alster ändå tydligt gagnar universiteten.

När universiteten i stället för lön erbjuder ett stipendium, närmar vi oss en situation där universiteten gör sig skyldiga till att gynna "grått arbete". Så sker i synnerhet när stipendieforskarna förväntas ge "gratis" undervisning som ersättning för eventuellt arbetsrum och andra konkreta förutsättningar för sitt arbete. När det gäller privata stiftelser kan vi inte förutsätta att de skulle anställa forskare i tjänsteförhållande. Men av staten och i synnerhet av universiteten kan vi nog förutsätta att de slutar utnyttja stipendierna som sparåtgärd.

Åtminstone i festtal anser man att forskning, vetenskap och kvalificerat kunnande hör till det finska samhällets grundvalar. Tyvärr förverkligas inte festtalen på det praktiska planet. I vilken mån den finländska forskningen uppskattas torde väl återspeglas av det faktum att bristerna i idrottarnas socialskydd rättades till redan år 1995 genom en separat lag, medan de som gör vetenskap med hjälp av stipendier fortfarande har det lika dåligt ställt som tidigare.

Stipendieforskarnas socialskydd håller dock på att förbättras avsevärt. En arbetsgrupp ledd av överdirektör Tarmo Pukkila har som uppgift att till utgången av år 2003 sammanställa förslag till utvecklande av stipendieforskarnas socialskydd. Därefter förs ärendet till regeringen och riksdagen, vilka förhoppningsvis även på det praktiska planet kommer att påvisa att festtaleretoriken är full verklighet också när det gäller vetenskapare.

Antero Puhakka
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden s. 4)