Resultattänkandet och tjänstestrukturen

Universitetsvärlden har under de senaste åren varit utsatt för starka omvälvningar. Resultattänkandet har lett till olika slag av effektiveringsförsök, särskilt i forskningen, grundundervisningen och forskarutbildningen. Ett klassiskt vetenskapsuniversitet är numera ett minne blott och i stället har kommit något som allmänt benämns som massuniversitet där den personliga forskningen inom ramen för tjänsteplikten inte synes ha något särskilt värde.

Massuniversitet är ett obehagligt namn för en beklämmande utveckling. Den som valde sitt yrke i den akademiska sektorn ännu på 1980-talet känner sig inte till alla delar hemma i denna process. Jag hör själv till denna grupp.

En nästan komisk paradox är att universitetslagen från år 1997 i 2 § stadgar att "universiteten har självstyrelse". Det är en enkel mening, men fjärran från sanningen. Universitetsfinansieringen styrs förbi denna lag. Pengar är det verktyg med hjälp av vilket utifrån kommande krav lätt kan genomföras i våra universitet. Antingen ges inte medel alls då det hänvisas till extern finansiering som den rätta kanalen eller sedan styrs pengar till sådana aktiviteter som uppfyller de uppställda och närmast statistiska kraven utan att universitetens historiska perspektiv i tillräcklig grad beaktas. Den dag då klassiska humanistiska ämnen såsom filosofi, litteraturvetenskap och konstvetenskap anses "onödiga" betecknar definitivt slutet på ett civiliserat och humant universitetsväsende.

Rollen av en Don Quijote eller att acceptera

Att man på professors- och lärarnivå känner sig bekväm eller obekväm med utvecklingen är dock betydelselöst, emedan universitetens verksamhet måste basera sig på realiteter. Givetvis står det vem som helst fritt att politisera och kritisera fattade beslut, var och en kan försöka påverka utvecklingen i rätt riktning och intresseorganisationerna samt universiteten kan solidariskt försöka påverka händelseförloppet, men allt detta hjälper föga i den omedelbara vardagen.Utgår man från hypotesen att vardagen i undervisningen (inklusive forskarutbildningen) förutsätter uppfyllande av examensmålsättningarna vid äventyr av ekonomiska sanktioner finns det två grundmöjligheter att reagera.

Man kan ta sig rollen av en Don Quijote och kämpa mot allt tänkbart. Den andra möjligheten är att acceptera avsaknaden av verkliga maktbefogenheter och acceptera det rådande läget, även om nödvändigtvis inte på sikt. Det är inte en enkel sak att ge innehåll åt den senare tanken. Man kan analysera läget så att exempelvis de nationellt stipulerade examensmålsättningarna är endast en modeföreteelse som försvinner lika snabbt som den anlände. Det är bara att hålla sig flytande några år och allt går över. En annan analys omfattar medgivandet av väsentligt ändrade och bestående förhållanden i universitetsvärlden, oavsett om man personligen vill det eller inte. Analyserar man läget på det sistnämnda sättet leder detta till att man är tvungen att granska olika faktorer i akademins och enheternas verksamhet och eftersträva sådana "förbättringar" som motsvarar utvecklingen. En av faktorerna är tjänstestrukturen. Kan en enhets gällande tjänstestruktur tillgodose de krav på resultat som har uppställts?

Tjänstestrukturen och akademilektorat

Tjänstestrukturen består som bekant av en stomme innefattande professor och assistent. I särskilda fall har det ansetts ändamålsenligt att inrätta överassistenturer. Lektorat har traditionellt uppfattats som rena undervisningstjänster, men sådana finns endast i vissa särskilda sektorer såsom i språk och i ekonomiska vetenskaper. Genom extern finansiering ordnas dessutom olika forskartjänster. Effektivitetstänkandet har givit upphov till nya aktiviteter. I syfte att förbättra genomströmningen (sic!) av studerande har man redan nu på många håll ansett att lektorat som rena undervisningstjänster ger möjligheter till förbättrad effektivitet. Emedan ny finansiering inte har kommit i fråga ändras existerande andra tjänster till lektorat. Kompetenskraven är de normala. Utöver denna utveckling debatteras en ny typ av lektorat som förutsätter doktorskompetens. Vid Helsingfors universitet används benämningen universitetslektorat. Vid Åbo Akademi har en diskussion om inrättande av motsvarande tjänster, "akademilektorat", inletts. Tanken har varit att löneklassen ligger i A 24-A27. Som en detalj kan påpekas att det givetvis i detta skede är omöjligt att införa en högre löneklass än A 25 så länge som det finns professorer i löneklassen A 26. Först bör samtliga professorer vid akademin ställas minst i löneklass A 28, därefter kan akademilektoratens tilltänkta löneklasser i sin helhet genomföras. Det finns uppenbart delade meningar i akademin om den nya typen av lektorat. Givetvis kan sådana tjänster inte inrättas utan finansiering, men lämnar man bort denna självklarhet, kvarstår fortfarande vissa principiella frågor. Ger akademilektorat mervärde i relation till uppställda målsättningar?

Det har framförts att akademilektoraten är viktiga för unga doktorer som inte har professorskompetens. Den akademiska karriären får en lämplig början. Det är berömvärt att sträva efter belöningar, men ett sådant argument saknar grund i verkligheten. Skall de begränsade medlen faktiskt användas såsom något slags pris? Grundargumentet är att ett akademilektorat skall bidra till en verksamhet som bättre än andra alternativ säkerställer enhetens framtid. Samma argument gäller dessutom lektorat i övrigt. För akademilektorat uppstår också frågan i vilken mån undervisningsskyldigheten skall betonas framom forskning och om det kommer att finnas högt utbildade personer som är intresserade av sådana tjänster.

Vid den fakultet som jag representerar (ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten) har företagsekonomiska institutionen tagit ett första initiativ till införandet av "akademilektorat" samtidigt som tjänstestrukturen också i övrigt justeras. Kostnadsbelastningen för institutionen ändras inte. Initiativet är intressant och det har argumenterats med stöd av de resultatkrav som enheten har påförts. Denna kombination är enligt min mening godtagbar och jag kan inte se initiativet i annan än positiv belysning. Det är något som jag uttalat mig om i allmänna drag redan tidigare.

Assistenturerna har nu mera än någonsin ett stort värde

Att man i olika enheter vidtar åtgärder i effektivitetens namn är en sak. Att toppstyra tjänstestrukturen med tillämpning av den gamla principen i Finland att endast en sanning gäller är däremot förkastligt. Det är viktigt att de enheter vid akademin som har ansvaret för resultaten själva skall få välja hurudan tjänstestruktur som passar dem bäst. Under en sådan förutsättning är det inget fel i att gå in för en ökad flexibilitet. Diskussionen om tjänstestrukturen har också sina risker. Nu uttalas det allt oftare att de traditionella assistenturernas tid är över. Forskare skall utbildas i forskarskolor och genom extern finansiering. Jag undrar om inte sådana ställningstaganden är alltför onyanserade. Assistenturerna har nu mera än någonsin ett stort värde. Befattningen ger underlag för forskning vid en institution och mindre bemedlade enheter får en skälig möjlighet att utbilda forskare, bara för att nämna två viktiga argument. Forskarskolorna är riksomfattande och ger inte samma anknytning till en institution. Befattningarna är, om möjligt, ännu sämre betalda än assistenturerna.

Jag har ovan berört endast tjänstestrukturen i belysning av den allmänna utvecklingen i universitetsvärlden. Givetvis är en sådan diskussion bristfällig, emedan också andra aspekter påverkar enheternas möjligheter att klara sig i denna hårda värld. Exempelvis frågan om tillräcklig kvalitativ och kvantitativ rekrytering av nya studentkullar är central, kanske genom effektiverad marknadsföring och ökat samarbete med yrkeshögskolorna.

Hannu Honka
dekanus
ekonomisk-statsvetenskapliga
fakulteten vid Åbo Akademi

(painetun lehden sivulla 16-18)