"Blott Sverige svenska krusbär har"? Om
den svenska modellen i universitetspolitiken Under
rubriken "Universiteten _ nästa krisbransch?" skriver två
forskare från Umeå i tidskriften Universitetsläraren (5/2000)
om nedskärningar av anslag för grundutbildningen, studenternas höjda
förväntningar på undervisningens kvalitet, ökade krav på
vetenskaplig meritering samt låg lönenivå i relation till den
privata sektorn, den hårda pressen som håller på att leda till
att lärare och forskare vid universiteten känner att de är på
väg att förlora kontrollen över sin arbetssituation.
Låter det bekant? Finland har traditionellt tagit modeller för
sin utbildningspolitik från Sverige, så också inom universitetspolitiken,
och det kritiklösa kopierandet har ibland bäddat för mindre lyckade
resultat. Fackförbundens uppgift är att motarbeta och rätta till
eventuella misslyckanden. Sveriges universitetslärarförbund SULF
är intressebevakare för professorerna, lektorerna och forskarna vid
universiteten i Sverige. Förbundet har ca 16 800 medlemmar. Kollektivavtalen
tecknas av SACO-S som består av alla SACO-förbund med statliga medlemmar.
Motsvarigheten i Finland är AKAVA-OS. Universitetslärarförbunden
i Finland har mycket samarbete med SULF, bl.a. inom ramen för den sedan 1986
årligen ordnade konferensen Nordiskt möte. Bland de större
frågor som SULF för tillfället befattar sig med är den sk.
befordringsreformen, post doc -tjänsterna och lönefrågorna, bl.a.
begreppet livslön samt nedskärningarna och det växande behovet
av externa medel för att finansiera basverksamheten. Befordran av lärare
Den 1 januari 1999 godkände Sveriges riksdag, dels som ett resultat
av SULFs långsiktiga fackliga och utbildningspolitiska arbete, för
hela universitets- och högskolesektorn en ny tjänstestruktur med de
fyra kategorierna professor, lektor, adjunkt och forskarassistent. Ett befordringssystem
i syfte att främja lärarnas kompetensutveckling infördes samtidigt.
Enligt det är det möjligt för en tillräckligt meriterad adjunkt
att befordras till lektor och en tillräckligt meriterad lektor att befordras
till professor. Systemet är i och för sig utmärkt, men reformen
har inte gått fram-åt med den hastighet som SULF hade hoppats. Det
har t.ex. uppstått lokala mer eller mindre lyckade tillämpningsvarianter.
Vid Uppsala universitet har man försökt kringgå avtalet genom
att upprätta ett system med två kategorier professorer, sk. "riktiga"
professorer eller lärostolsprofessorer och å andra sidan befordrade
professorer eller "moderna" professorer. Skillnaden är den att
den senare kategorin innebär endast titel och diplom men i övrigt de
gamla anställningsvillkoren som universitetslektor. De riktiga professorerna
däremot har bl.a. högre lön, rätt till sabbatstermin och lägre
undervisningtak. Tyvärr ser universiteten befordringssystemet som en extra
utgiftspost, när de i stället borde uppfatta det som ett medel att rekrytera
nya goda lärare och forskare.
Vad gäller forskartjänster
arbetar SULF för närvarande med att försöka kraftigt bygga
ut antalet tjänster som forskarassistent. Anställningen skulle ske på
viss tid, högst fem år, och därefter borde forskaren ha möjlighet
att bli befordrad till universitetslektor. En osäker tillvaro är
en krass realitet för många forskare vid de svenska universiteten,
den allt hårdare konkurrensen om krympande forskningsanslag tvingar forskarna
att själva skaffa externa medel för att trygga sin arbetsplats. En institutionschef
uttrycker läget så: "Forskningen riskerar att bli opportunistisk
och forskarna måste hela tiden ha många bollar i luften i sin jakt
på pengar från olika håll". När jakten misslyckas
blir forskaren uppsagd "på grund av arbetsbrist"! En adjunkt
med doktorsexamen borde automatiskt kunna bli befordrad till universitetslektor,
eftersom det vetenskapliga behörighetskravet då är uppfyllt. Pedagogisk
skicklighet är ett behörighetskrav också för en adjunkt och
därför behövs ingen ytterligare pedagogisk granskning, utan befordran
bör beslutas direkt. Det är också i teorin möjligt att
befordra t.ex. pedagogiskt skickliga adjunkter utan vetenskaplig lektorsbehörighet,
men i praktiken sker detta ytterst sällan. De pedagogiska meriterna har samma
låga status i universitetsvärlden i Sverige som i Finland. När
Helsingfors universitet godkände modellen för sin nya tjänstestruktur
skedde detta med den motiveringen att man ville skapa en reform i nordisk anda.
För att detta skall kunna ske med framgång behövs nya friska pengar,
annars blir reformen endast en pro forma -förbättring, i likhet med
erfarenheterna från Sverige. Plånboksfrågor Lönefrågorna
har en särställning i det fackliga arbetet också i Sverige. Löneutvecklingen
har på sistone varit dålig på grund av att universitetens anslagssystem
under många år drabbats av kraftiga reduceringar. Under den senaste
avtalsrundan var det allmänna lönepåslaget ca 3%. På grund
av att man vid universiteten övergått till individuell lönesättning
finns det dock skillnader i lönerna, dels för samma an-ställningskategori
vid olika universitet, dels för
samma anställningskategori vid
samma universitet. Några iakttagelser: de tekniska högskolorna har
de bästa lönerna, Lärarhögskolan i Stockholm har sämre
löner än universiteten i allmänhet, speciellt i professorslönerna
är detta uppenbart, lektorerna och adjunkterna har i genomsnitt en skillnad
på 20% i lönerna sinsemell, forskarassistenterna har ungefär 10%
högre lön än adjunkterna, vid universiteten och högskolorna
"i periferin" betalas ofta högre löner för att man skall
kunna konkurrera om de kompetenta lärar- och forskarkrafterna. Livslönen
Eftersom det krävs hög akademisk meritering för lärartjänster
vid universiteten, grundutbildning och forskarutbildning, bör den långa
och kostsamma studietiden som ger låga pensionspoäng med konsekvenser
för pensioner och livslön kompenseras med en god lönenivå,
anser SULF. Det kan man hålla med om. Detta är ett av universitetsvärldens
särdrag, vilket skulle motivera ett speciellt löneavtal för universitetslärare,
också inom AKAVA i Finland. Sammanfattningsvis kan konstateras att "de
svenska krusbären" har en god grogrund i Finland, vad gäller idéer
och tendenser i universitetspolitiken. Likheterna i förutsättningarna
ger emellertid goda möjligheter till kreativt samarbete både på
politisk nivå och de fackliga organisationerna emellan.
Maj-Len Rönkä
fil.dr, universitetslektor
medlem i Universitetslektorernas
förbunds styrelse | 
