Ledare
Tysta överenskommelser skrotas ned
Vårt samhälle och vår samlevnad bygger inte bara på
olika föreskrifter utan också på vedertagen praxis,
som baserar sig på en gemensam idé och ömsesidigt
förtroende. Till exempel på flygplatsen kan vi lita
på att var och en lyfter bara sin egen kappsäck från
bandet. För att det ska vara så behöver man varken underteckna
förbindelser eller anställa ordningsvakter.
En tyst överenskommelse är även trovärdigare än ett avtal, för
den baserar sig på alla parters vilja att agera på ett visst sätt. Vi lever
dock i ett brytningsskede. Då vår verksamhetsmiljö förändras måste
mången vedertagen praxis omvärderas.
Universitetsanställda har sett på riksdagen som en försvarare
av utbildning. Men nu är det just riksdagen som håller på att orsaka
universiteten bestående men. I synnerhet utbildning och forskning
drabbas av stora nedskärningar.
I Finland har det varit självklart att uttryckligen arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationerna har kommit överens om anställningsvillkoren
(visserligen med internationell arbetslagstiftning som
stöd). Beslutsfattarna räknar nu på ett annat sätt. Att sänka löner
med 5 procent är värdefullare än förtroendekapitalet. Även matematik
kan således tolkas på olika vis.
Utgångspunkten på arbetsplatserna är den att arbetsgivaren engagerar
sig i sina medarbetare. Åbo universitet var ett av de få som
gav samarbetsförhandlingarna två äkta alternativ. Valet föll på bevarandet
av arbetsplatserna. Säkert uppskattas detta bland de anställda,
även om alla är hårt ansatta medan sparåtgärderna genomförs.
Stämningen vid universiteten är på många håll nedstämd. Vallöftena
har svikits. Det inleds ständigt nya samarbetsförhandlingar,
en nära arbetskamrat får sparken. De som får stanna kvar belastas
ytterligare redan när det gäller grunduppgifterna. Ändå måste de
genomföra reformer gång efter annan. Samtidigt skymtar nya samarbetsförhandlingar
i horisonten.
Regeringen kunde fundera en gång till på vad den håller på att
vålla universiteten. De ekonomiska åtstramningarna låter dock förstå
att vi knappast kan finna någon lösning på det hållet. Men vilken
betydelse har då såväl bildning som utbildning och forskning?
Universiteten blir aldrig några innovationsfabriker. Produktifiering,
kommersialisering och marknadsföring utgör inte kärnan i verksamheten, såsom fallet är i företagen.
Inte råder det väl något missförstånd
angående universitetens väsen
i vårt land? Det skulle ju underminera
hela verksamheten.
I UKM:s förslag till finansieringsmodell
2017-2010 konstateras att den
offentliga ekonomins inkomster inte
skulle kunna finansiera de nuvarande
kostnaderna ens i ett normalt läge i sysselsättning
och ekonomi. Vi torde kunna
bevisa att universiteten redan genomfört
nedskärningar.
Av högskolorna förutsätts allt starkare
strategiska val och samarbete. Av
nationell arbetsfördelning (profilering)
förväntas effektivitet och kvalitetshöjning.
Innebär profilering nya samarbetsförhandlingar
med ytterligare uppsägningar
som mål? Vi har inte fått någon
signal på att universiteten tillsammans
skulle förbinda sig på att bevara arbetsplatserna.
Det som vi nu behöver
är budskap som ger människorna ork,
inspiration och tillit. En engagerad personal
ger nog ett positivt svar på utmaningarna.
Också denna synpunkt kunde
beaktas i beslutsfattandet.
Ett tillitsfullt sätt att genomföra
profileringen vore att samtidigt bevara
arbetsplatserna. Då skulle en långsiktig
och på prioriterade områden baserad
rekryteringsstrategi vara ett bättre val
än någon engångsåtgärd. Även kvalitetsfrågorna
i universitetens vardag
borde beaktas: sparåtgärderna leder bl.a.
till att en hel del lärare förlorar sin rätt
till forskningstid totalt.
Seppo Sainio
ordförande, Förbundet för undervisningssektorn
vid universiteten YLL
- Painetussa lehdessä sivu 4
|