Ledare

Tysta överenskommelser skrotas ned

Vårt samhälle och vår samlevnad bygger inte bara på olika föreskrifter utan också på vedertagen praxis, som baserar sig på en gemensam idé och ömsesidigt förtroende. Till exempel på flygplatsen kan vi lita på att var och en lyfter bara sin egen kappsäck från bandet. För att det ska vara så behöver man varken underteckna förbindelser eller anställa ordningsvakter.

En tyst överenskommelse är även trovärdigare än ett avtal, för den baserar sig på alla parters vilja att agera på ett visst sätt. Vi lever dock i ett brytningsskede. Då vår verksamhetsmiljö förändras måste mången vedertagen praxis omvärderas.

Universitetsanställda har sett på riksdagen som en försvarare av utbildning. Men nu är det just riksdagen som håller på att orsaka universiteten bestående men. I synnerhet utbildning och forskning drabbas av stora nedskärningar.

I Finland har det varit självklart att uttryckligen arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna har kommit överens om anställningsvillkoren (visserligen med internationell arbetslagstiftning som stöd). Beslutsfattarna räknar nu på ett annat sätt. Att sänka löner med 5 procent är värdefullare än förtroendekapitalet. Även matematik kan således tolkas på olika vis.

Utgångspunkten på arbetsplatserna är den att arbetsgivaren engagerar sig i sina medarbetare. Åbo universitet var ett av de få som gav samarbetsförhandlingarna två äkta alternativ. Valet föll på bevarandet av arbetsplatserna. Säkert uppskattas detta bland de anställda, även om alla är hårt ansatta medan sparåtgärderna genomförs.

Stämningen vid universiteten är på många håll nedstämd. Vallöftena har svikits. Det inleds ständigt nya samarbetsförhandlingar, en nära arbetskamrat får sparken. De som får stanna kvar belastas ytterligare redan när det gäller grunduppgifterna. Ändå måste de genomföra reformer gång efter annan. Samtidigt skymtar nya samarbetsförhandlingar i horisonten.

Regeringen kunde fundera en gång till på vad den håller på att vålla universiteten. De ekonomiska åtstramningarna låter dock förstå att vi knappast kan finna någon lösning på det hållet. Men vilken betydelse har då såväl bildning som utbildning och forskning?

Universiteten blir aldrig några innovationsfabriker. Produktifiering, kommersialisering och marknadsföring utgör inte kärnan i verksamheten, såsom fallet är i företagen. Inte råder det väl något missförstånd angående universitetens väsen i vårt land? Det skulle ju underminera hela verksamheten.

I UKM:s förslag till finansieringsmodell 2017-2010 konstateras att den offentliga ekonomins inkomster inte skulle kunna finansiera de nuvarande kostnaderna ens i ett normalt läge i sysselsättning och ekonomi. Vi torde kunna bevisa att universiteten redan genomfört nedskärningar.

Av högskolorna förutsätts allt starkare strategiska val och samarbete. Av nationell arbetsfördelning (profilering) förväntas effektivitet och kvalitetshöjning. Innebär profilering nya samarbetsförhandlingar med ytterligare uppsägningar som mål? Vi har inte fått någon signal på att universiteten tillsammans skulle förbinda sig på att bevara arbetsplatserna. Det som vi nu behöver är budskap som ger människorna ork, inspiration och tillit. En engagerad personal ger nog ett positivt svar på utmaningarna. Också denna synpunkt kunde beaktas i beslutsfattandet.

Ett tillitsfullt sätt att genomföra profileringen vore att samtidigt bevara arbetsplatserna. Då skulle en långsiktig och på prioriterade områden baserad rekryteringsstrategi vara ett bättre val än någon engångsåtgärd. Även kvalitetsfrågorna i universitetens vardag borde beaktas: sparåtgärderna leder bl.a. till att en hel del lärare förlorar sin rätt till forskningstid totalt.

Seppo Sainio
ordförande, Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL

• Painetussa lehdessä sivu 4