Är reformerna universitetens främsta uppgift?
Enligt Acatiimis läsarenkät uppskattas tidningen
och dess innehåll anses pålitligt.
Jag kan ändå dra mig till minnes en kommentar
där läsaren önskade att tidningen
någon gång kunde ta avstånd från fackföreningsrörelsens
ibland så ”negativa världsbild”
och i stället berätta om fall där ”allt löper väl” mellan
universitetet och personalen. Vi tackar för detta och
även för all annan feedback som nog kommer att beaktas.
Visst har vi också mycket gott att berätta om
arbetsplatser och universiteten överlag. Och säkert
finns det också andra sätt att sprida information –
t.ex. en syntes av åsikterna ovan, en vision av hur
”allt kunde löpa” ännu bättre.
Jag kommer väl ihåg hur det kändes efter den
första månaden som lärare på universitetet år 2003:
det kändes som om man hade fått ett kok stryk. De
mer erfarna kollegorna log empatiskt — mycket jobb,
va? Så gick de första åren. Jag förberedde lektioner,
undervisade, bedömde studentprestationer, deltog i
institutionens verksamhet.
Sedan började det. Vi fick examensreform, nytt lönesystem,
kvalitetssystem, universitetsreformen med
nytt ledningssätt och ny verksamhetskultur. Vi fick
större kandidathelheter och ny institutionsstruktur.
Stödpersonalen utlokaliserades till centralerna för
campusservice. Däremellan försökte vi förbereda och
kommentera strategier och målprogram från institutions-
till universitetsnivå samt forska och utveckla
undervisningen. Förtroendemännen hade sina egna
utmaningar: den gamla verksamhetskulturen på ämnesinstitutionerna
förpassades med en gång till historien.
Debatten om t.ex. behovet av samarbetsorgan
pågår fortfarande.
Samtidigt driver ministeriet på strukturell utveckling
och omorganisering av utbildningsansvaret.
Enligt ryktena behöver vi nya, kortare examina vid
sidan av de gamla. Jo, jag tackar.
Visst behöver universiteten reformer. Vid sidan av
denna ”massproduktion” av reformer kan man dock
inte undgå att märka en total avsaknad av oro för hur
mycket reformerandet berövar tid från undervisning
och forskning – både under och efter reformerna.
Resultaten har inte heller gjorts genomskinliga för
universitetssamfundet. Ingen har frågat dem vilkas
jobb som skulle underlättas och effektiveras hur reformerna
i själva verket har påverkat deras vardag.
Men vad behöver vi ytterligare? Ett universitet är inget
universitet utan studenter, m.a.o. sin utbildningsuppgift.
Det är hög tid att satsa på undervisningen
och erkänna dess resultat. I synnerhet borde man
satsa på undervisningen och handledningen under
första läsåret. Också forskningen blir synlig för studenterna
genom utbildningen. Vi behöver tid för
växelverkan mellan lärare, forskare och studenter. Vi
behöver uppskattning för detta arbete.
Undervisningens betydelse borde således erkännas
och dess resultat jämställas med och belönas på
samma sätt som artikelskrivandet. Lärarnas mellankategori
borde ha karriärstigar — vid sidan av högklassig
forskning är ju en undervisning som leder till
högkvalitativa examina universitetens huvuduppgift.
Dessutom behöver vi mera universitetsstuderande
med invandrarföräldrar. Varför återspeglar
våra föreläsningssalar inte hela samhället, såsom vid
yrkeshögskolorna? Hur kan vi åtgärda detta missförhållande
när vi utvecklar inträdesproven och urvalssystemet?
Till hög kvalitet hör också att karriärerna förlängs
i startändan, d.v.s. studierna bör inte dra ut på tiden
och antalet avbrutna ska minimeras. Jag måste ställa
frågan: varför utvecklar man och experimenterar
med allt annat men inte satsar på undervisningen?
Seppo Sainio
ordförande,
Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL
- Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 5
|