I dag är jag arg!

Det här är min tredje kolumn i ordningen. I den första var jag tråkig. Vet inte ens om någon läste den, eftersom ingen kommenterade den. I den andra kolumnen var jag ironisk och kanske rent av rolig. Tack för all uppmuntrande feedback och dunkar i ryggen. Idag är jag både arg, lurad och besviken.

Min ilska kommer sig av att jag känner mig lurad – egentligen skulle jag vilja skriva att alla lektorer är det. Jag har nämligen tittat på litet inofficiell lönestatistik. I de siffrorna ser jag mycket oroväckande tecken för lektorernas del. De sitter fast i en lönefälla. En gång kravnivå, alltid kravnivå. Nämligen, för både forskarnas del, t.ex. överassistenternas, och professorernas del förefaller det som om en positiv löneutveckling skulle ske över tiden. Yngre personer har lägre kravnivå, men ges möjlighet att meritera sig på ett sätt som fungerar i lönesystemet. De kommer upp på kravnivå 5, 6 och 7. Logiken är ju att mer erfarna personer med mera krävande uppgifter småningom får högre kravnivå. De erfarna tar sig från 7 till8, 9, 10 och tom. 11. Och det är ju bra för forskarnas och professorernas del, för så är det tänkt att lönesystemet ska fungera.

Däremot har finns det tecken på att det inte fungerat så för lektorerna, utan kravnivån förblir densamma. Det här är illa för lektorerna del. Åtminstone på Hanken har man inte skapat någon transparens i arbetet kring kravnivåer. Det saknas offentliggjorda motiveringar, tolkningar och linjedragningar som tydliggör kravkartan och som skulle fungera som riktlinje. Utan transparens är det svårt att komma åt orsakerna till det här problemet. På andra universitet, där man offentliggjort dylika riktlinjer, har en del tolkningar varit mot de ingångna avtalen. Det är inte bra, men på grund av offentligheten kan man åtminstone rätta till missförstånden. Det här lönesystemet har kallats “UPJ”, “VPJ” och “YPJ”. Av de orsaker jag här lyfter fram har jag döpt om lönesystemet till “EPJ” (epäonnistunut palkkajärjestelmä).

Som lektorernas förtroendeman och huvudförtroendeman har jag försökt köra enskillda språklektorers yrkan på korrigering. I de förhandlingarna har jag visserligen fått en del motiveringar av arbetsgivaren. De kan låta typ, “eftersom handledning i magistersavhandling inte ges och språket inte kan läsas som huvudämne kan lektorn i fråga inte vara på kravnivå 6”. Om den här tolkningen verkligen skulle tillämpas på alla språklektorer, skulle ingen språklektor kunna vara på nivå 6. Då infaller frågan varför det här kriteriet inte har tillämpats på merparten av språklektorerna på Hanken som faktiskt – tack och lov – är i en högre kravnivå. I den här frågan har jag bett om handräckning av facket. Orättvist tycker jag och orättvisor gör mig arg.

Också vi på Hanken ska ta i bruk den nya karriärstrukturen för forskare och lärare. I framtiden blir t.ex. vi universitetslärare / forskardoktor på nivå två och universitetslektor på nivå tre. Här hade jag hoppats på litet positiv hjälp och indirekt hävstångseffekt i lönesystemet, även om det två systemen inte skall kopplas ihop. Alternativt hade jag litet naivt hoppats på litet generositet åtminstone vad titeln gäller om nu bättre lön ska sitta så hårt åt.

Men icke – där man på andra håll endast kräver doktorsexamen (om ens det) för ett universitetslektorat vill man på Hanken kräva docentkompetens som bör konstateras genom Hankens egna sakkunnigförfarande. Det här kan till vissa delar till och med ses som strängare än kravet på professorsbehörighet, eftersom professor inte behöver ha disputerat (även om så oftast är fallet).

Så i stället för att först avancera till universitetslektor och få mera krävande uppgifter och för att sedan få högre kravnivå, gled avancemangsmöjligheterna utom räckhåll för alla de lektorer som har så omfattande “undervisningsskyldighet” att det inte finns möjligheter till forskning. För forskning ska inte ett språkcenter hålla på med. Och de, som trots denna “omöjlighet” lyckas disputera vid sidan av undervisningsbördan, är fortfarande långt från behörighetskravet på docentkompetens.

Så vi har egentligen skapat två system: ett system där forskare, som har tid för forskning i arbetsplanen, forskar och får högre lön och bättre titel. Småningom blir de docentbehöriga, får högre lön, och kanske blir professorer, som får högre lön etc. I det andra systemet, det för lektorerna, sitter de fast i lönefällan. Det här gör mig inte bara arg – det gör mig också besviken.

Skribenten är agronom, ekonomie doktor och lektor i marknadsföring vid Hanken