1/09

  • pääsivu
  • sisällys
  • Tuula Hirvonen
    ordförande, Universitetslektorernas förbund
     

    Räcker det med goda föresatser?

    I slutet av 2008 löste man två problem som länge har skapat huvudbry vid definierandet av lektorernas arbetstid. Detta är en positiv signal för det nya året. I den lokala underhandlingen mellan FOSU och undervisningsministeriet i december gjorde man en klar linjedragning för det maximala antalet undervisningstimmar och mängden av så kallade övriga uppgifter. Jag hänvisar till en artikel i denna tidskrift i vilken underhandlingsresultatet redogörs mera ingående.

    I övrigt kommer vi att fortsätta att sköta de ärenden som kom upp på agendan i fjol. Det största och viktigaste av dem gäller våra möjligheter att påverka behandlingen av universitetslagen. Vad paragraferna i universitetslagen beträffar hör det till våra främsta målsättningar att inte bara trygga personalens ställning, i synnerhet genom att få avtalens giltighet garanterad i övergångsskedet, utan också att man hör personalen skulle bli en etablerad verksamhetsprincip vid varje universitet.

    Det centrala i tryggandet av personalens ställning är att de tidigare avtalen är giltiga vid övergången till den nya universitetslagen ända tills man kommer överens om annat. Personalorganisationerna har också föreslagit att man i lagen om verkställighet av universitetslagen skulle skriva in en garanti för detta. I samtalen med undervisningsministeriets representanter har vi ett flertal gånger fått ett muntligt löfte om att de gamla avtalen hålls i kraft. Ändå har man inte velat skriva in löftet i verkställighetslagen, utan organisationerna erbjuds en separat avsiktsförklaring där man skulle konstatera läget.

    Avsiktsförklaringen har dock ingen annan undertecknare som avtalet skulle binda, eftersom de nya universiteten har inga befogenheter före augusti. En avsiktsförklaring mellan personalorganisationerna och undervisningsministeriet skulle sedan bli utan effekt, eftersom undervisningsministeriets behörighet upphör 1.1.2010, och således skulle universiteten ha frihet att göra precis vad de vill. Den enda lösning som organisationerna godkänner är en inskrivning i verkställighetslagen, vilket inte borde vara omöjligt ifall saken är klar och det muntliga löftet är uppriktigt. Förslagen beträffande bl.a. ändrandet av avtalet om arbetstid före övergången till det nya universitetet har påvisat att det inte finns skäl att lita på annat än inskrivningar.

    Organisationerna har också informerat undervisningsministeriet om att den nya universitetslagen har förberetts utan att personalen har blivit hörd i tillräcklig mån. Inte heller har samarbetsförfarandet fungerat såsom det borde ha gjort. För ofta måste vi delta i underhandlingar utan att ha fått tillräcklig information om ärendena i tid. Jag har också tidigare konstaterat att universitetens verksamhetskultur varierar stort. Visst finns det universitet där man hör personalen såsom sig bör, men problemet existerar så länge som det finns ett enda universitet där personalens enda möjlighet att göra sig hörd är att personalorganisationerna gång på gång påminner universitetsledningen om saken. Universitetens handlingssätt måste förändras om meningen är att få de anställda med i att bygga upp det nya universitetet. Oklarheterna i samarbetsförfarandet vid Tekniska universitetet i Villmanstrand och Konstindustriella högskolan samt det mycket sannolika hotet om uppsägningar i Villmanstrand har visat att förändring är ett måste. Vi behöver en ny förvaltnings- och ledningskultur med diskussion och att man som praxis hör på personalen.

    Tuula Hirvonen
    ordförande,
    Universitetslektorernas förbund